historien. Men ännu fördrager det af sin odling så stolta nittonde århundradet slafhandel och slafarbete i stor omfattning. Kejsardömet Brasilien t. ex. räknar 2!s millioner slafvar mot omkring dubbelt så många fria; af de spanska kolonierna har Cubs öfver 600,000 slafvar, 0. s. v. Tsll upprättbållarde af slafhandeln bidrager å eva sidan behofvet af arbetskraft i det tropiska Amerika, der utan tillförsel af fria arbetare negerbefrielsen skall dröja länge, å andra sidan förhållandena ide afrikanska negerrikena: der består den afskyvärdaste träldom, ej blott krigsfångenisegrarens, äfven undersåten i sin höfdiogs hand är en hacdelsvara, hela det mellersta Afrika är en ster menniskomarknad. emödandena för slafbefrielsens främjande och slafhandeins urdertryckande måste beträda en ny väg — säger en författare, som nyligen å franskan, engelska och danska språken ofentliggjort en plan till ordnande af en afrikansk utoch invandring. Det är kammarherren E. Carstensen, hvilken dels såsom guversör öfver Danmarks år 1850 sålda besittningar på Guineakusten, dels i en officiell ställning i Westindien haft rikligt tillfälle att studera förbållandena. Ett kort meddelande om hans förslag torde ej sakna intresse. De nordiska länderaa ha ett vackert blad i negerbefrielsens historia: den berömde negervännen, svensken Carl Bernhard Wadströms namn skall aldrig glömmas, och Danmark var den första stat, som förbjöd slafbardel (16 mars 1792). Det är ett dubbelt kulturintresse, en ordnad afrikansk utoch invandring skulle befordra. Slafveriets afskaffande ide tropisk-amerikanska länderna har bragt deras produktioa i ett oupphörligt sjuzkande tillstånd, som hvarken ökad användning af maskinkraft eller irförseln af arbetare från Indien och Kina förmått hindra. Å andra sidan ha vestmakternas och Förenta staternas kryssare vid afrikanska kusten väl begränsat neger2andel:s omfårg, men dermed ej förbättrat negerbefolkningarras bolägenhet i deras hemland, hvilken fortfarande är ytterst beklagansvärd och upprörande. Skall odlingen v nra insteg i Central-Afrika, och skall ej det tropiska Amerikas industri gå under, så måste filantrogien välia en avnan väg, än den hittills följda. Författaren tänker sig saken sålunda. De stater, som ha besittningar på Afrikas kust -hamnar och fästen med tilliggande landsträckor — förklara dem för frinegar-kolonier under de resp. makternas beskydd. Till dem skulle snart negrer frår det inre landet tillströmma, dels för att utvandra som frie arbetare till Amerika, Australien 0. s. v., dels för att njuta säkerhet till If och egendom under skyddsmakters flagga. Alia dessa kolozier skulle vara utvandriogshamnar, der officiella agenater förde sträng kontroll öfser den lagligen reglerade utflyttvingen. Af utvandrarne skulle utan tvifvel en del återväsda, vanda vid fritt arbete, vid ett ordnadt samfundsskick, kraftigt påverkade af en högre odlings inflytelser. Och sålunda skulle rundt om den afrikanska kusten uppstå en kedja af lagbundna negersamhällen i liflig förbindelse med den civiliserade verlden, och från dessa attraktionspunkter och förebilder skulle efterhand det i barbari försänkta inre landets pånyttfödelse utgå. Biott på denna väg — säger förf. — genom återinvandriag af dess egna befriade och upplysta barn kan den afrikanska kontinenten en gång sluta sig till den menskliga odlingeas sak. För närvarande verka de europelska etablissementerna på Afrikes kust ingenting i detta syfte. Handeln skaffar afrikanaren bättre krigsverktyg, den förser hozom med bränvin, med Itskilliga eländiga, men för vilden begärliga lyxartiklar. Men straxt utanför det fäste, der en europeisk flagga svajar, säljas och köpas de svarta lika obehindradt, som i Ashaute och Dahome!; Armerade kryssare jaga slafskeppen, hvilkas besättning under jagten tillgriper de förfärligaste medel, för att dölja eller tillintetgöra den lefvande laddningen — och för denna jagt få officerare och manskap prispenningar! Man säge ej — utropar förf. — att ändamålet helgar medlen, när bättre medel finnas att tillgå. Förf. önskar en officiell kongreaxs till frågans behandling och en internationell konvention. Redan 1847 hade han för Kristian VIII framlagt en liknande plan, men så kom år 1848 och drog uppmärksamheten från detta mera aflägsna intresse. Ett ögonblick hade det, längre fram, utsigt till prins Napoleons medverkan, men dagspolitiken sköt för många andra frågor fram i förgrunden. Förf. vädjar nu först och främst till prossen i alla länder, att den måtte granska hans plan, intressera den allmänna meningen, medverka till upprättande af associationer i detta filantropiska