glänsande illumineradt, ty ur alla luckor strömmade ett ljushaf, då Florida endast visade fem eller sex ljus. Stundtals märkte vi, att de båda skorstenarne på en ångare, som med ofantlig hastighet gled nedför strömmen, sprutade gnistor. Den ena frågade den andra huru kaptenen genom en så vanlig delse kunde råka i dylik i mning och derigenom försumma den vi sättningen, att dricka tc; emelleringen tilltala den ännu liksom tvuxne mannen. Om på en sådan flod som ippi ångare mötas eller gå i samma ir deri ingenting utomordentligt, och åste det vara mycket vigtiga skäl, som kaptenen att bryta mot de, å alla ameångbåtar vanliga böflighetslagar, derigenom nemligen, att han icke skänkte sina passageraie den ringaste uppmärksamhet. Sedan man slutligen fått klart för sig hvarom saken handlade, nemligen om en kapplöpning mellan två ångare, inträdde åter bland passagerarne en bättre stämning, och de samlade sig åter i enskilda grupper för att klandra kaptenens uppförande. Då likväl, enligt ett gammalt amerikanskt ordspråk, två amerikanare ieke kunna vara en qvart tillsammans utan att politisera, så förlorade sig snart samtalet i en diskussion om Lincoln, general Grant, Mac Clellan, Louis Napoleon m. fl. och slutligen gingo de ifriga talarne in i sina kajutor, för att hvila sig till andra morgonen och gå i land i Baton Rouge. Deck skulle ett frukuppvaknande träffa dem. — Om morgoramemot klockan tre eller fyra, då redan en röd strioma i öster kunnade dagens andå vi skyndade förbi förstörda plantager rmade oss staden Baton Rouge, den sista stationen till New Orleans, var den andra ångasom under dagen och natten förföljt oss, helt mnira. Dess enorma skofvelhjul viskade det gula vattnet till skum och upphvirfade bakom sig en så skyhög vattenmassa, att man trodde sig flytta ut på öppna hafvet. Detta andra fartyg hette Louisiana, underhöll likaledes kommihikation mellan Saint Louis och New Orleans och hade kanske lika mycket folk ombord som Florida samt egdes af ett annat bolag. Nu blef kaptenens gåtlika uppförande klart för oss; han hade såsom befillhafvare på en Mississippi-ångare, ga, satt sin heder i pant på, att han det rivaliserande bolagets fartyg skulle ankomma till New Orleans, och hade i in ingått ett högt vad. Hittills hade Florida varit så lycklig att vid alla stationer vinna på sin medtäflarinna, Louisiana. Derigenom gjord något tenens ifver, så att det lyca att upphinna Florida mellan Vicksburg och Baton Rouge. Det tycktes som om kaptenen på Florida hade helt och hållet tappat hufvudet. Be digt vid språkröret, som rikanska 3 ledde från kommandobryggan till maskinrummet, nedslungade han de vänsinnigaste befallningar. Visaren maskintelegrafen pekade fortfata hastighet! och maskinen var rande på Xs En kort stund flögo ansträngd till det yttersta. fartygen bredvid hvarandra med en svindlande hastighet; vi väntade hvarje ögonblick, att båda arne frelhjul skulle hänga upp sig i hvarandra. Ändtligen sågo vi vid en krökning, som floden gjorde åt venster, Baton Rouge ligga framför oss; Louisiana gick på Floridas venstra sida och hade således den minsta krökningen att göra. ts all styrmannens på Florida skicklighet, lyckades det medtäflaren, att komma en skeppslängd framför och visa oss sin akterspegel. Derigenom råkade Florida i Louisianas kölvatten, och då detta kölvatten upptornade vågor liksom hafvet under en storm, så blef vår ångare efter. Innan vi nådde landningsplatesen i Baton Rouge, gjorde floden åter en kr g åt höger, och kaptenen beslöt nu att här åter försöka sin lycka och antingen komma tidigare till land än rivalen, eller att borra den sednare i sank. Hvad som fanns brännbart ombord måste eldarne kasta under pannorna för att öka lågan och derigenom hettan. Hela fat tjära slungades in i afgrundsgapen, och passagerarne stodo, bleka af förskräckelse, på fördäcket och betraktade det oförvägna tilltaget. De ombord befintliga soldaternas officerare hade all möda att bland dessa bibehålla disciplinen, Man kunde förutse den katastrof, som skulle inträffa. Tjocka rökmoln bolmade ur de ofantliga skorstenarne, skofvelhbjulen kastade vattnet likt skum i luften, hela den kolossala maskinen brakade och darrade i alla fogningar, ångpipan lit höra det gilla, olycksbådande ljud, som frambringas vid p nornas öfverhettning, och det gick framåt stormens bastighet. Nu är krökningen uppnådd, mannen vid rodret vrider ratten af alla krafter, redan se vi oss vid landningsplatsen, då plötsligt Louisiana skjuter fram och ligger till före oss. Men i samma ögonblick tycktes det som floden öppnade sig och uppslukade oss. En knall, straxt derefter hela fördäcket öfvergjutet med sjudande vatten och ända till masttoppen uppskjutande lågor, hvilka slogo ut genom mnaskinluckorna; detta var det första vi hörde och sågo. Eldarne hade troligen fullgjort kaptenens vansinniga befallningar och kastat flera fat tjära i elden, panl norna hade sprungit och elden hade fattat i ali maskinrummet befintlig brännmateriel. Att beskrifva den scen af förvirring och fasa, som nu följde, är omöjligt. Det första vi sågo var, att kaptenen ieke mer fanns på sin plats å kommandobryggan, som låg i spillror. Sannolikt hade ett stycke af den söndersprängda ångpannan blifvit slungad mot den öfver densamma befintliga bryggan, och krossat den, hvarvid kaptenen nedstörtat i lågorna. Besättningen, som bestod af 16 man, förutom de förolyckade eldarne, stormade upp på fördäcket och lösgjorde båtarne, för att rädda sig sjelfva; och alldenstund kaptenen sannolikt hade omkommit, så hade all disciplin upphört, och öfver hufvud taget är hvar och en, vid dylika tillfällen, sig sjelf närmast. I sjelfva kajutan visade sig en syn af den rysligaste förvirring. Passagerare som gått till sings rosade upp halfnakna och störtade mot utgången. Unga flickor, hvaraf der voro omkring 10 ombord, ängde sig fast vid de flyendes kläder, försöksnde att på detta sätt rädda sig. Skeppstimmermannen genomhögg med sin yxa väggen, som skiljde kajutan från öfre däcket, och menniskoströmmen utgjöt sig genast på fördäcket; men lågorna fördrefvo de olycklige åter och alla försökte nu att rädda sig på öfversta däcket. Vid dessa bemödanden blefvo många trängda öfver bord och försvunno ifloden. Af soldaterna oppade de flesta sjelfmant öfver bord och förökte, simmande, uppnå stranden. Men då floden i dessa trakter hvimlar af farliga odjur, såsom alligatorer, sötvattenshajar m. fl., och dessutom nattens mörker ännu mer ökade fasan, så lyckades det endast några få attlefvande uppnå stranden. Ändrligen uppgick solen och belyste det sorgliga skådespelet. Nu kommo äfven båtar från land och ringliggande fartyg, och två båtar från Louisiana voro till och med de första, som ankommo. Dessa båda båtar hade äfven med sig Floridas barkass, i hvilken dennas fega besättning velat rädda sig. Flyktingarne voro rda ombord på Louisiana, der de blefvo vil bevakade, ochdennes besittning hade sedan återkommit, för a!t rädda så många menniskor som möjligt. Genom rask och verksam hjelp lyckades det att rädda dem, som ännu voro lefvande på det brinnande fartveet innan låcvorna hunnit det