Angfartyget Floridas brand vid Beton Rouge. (Skizz ur amerikanska inbördeskriget af en tysk sjöman.) Den stora ståtliga Missiskippiingaren Florida var gången från Saint Louis, för att fortskaffa passagerare och fraktgods till New-Orl då Förenta staternas general, Butler, hen med diktatorisk makt. Denna ångbåt vi de största och vackraste, som någonsin be vattnens fader, och hade, förutom 150 kajutasszgerare, omkring 1800 man soldater ombord, vilka man sände general Butler till fi i för-ut på det kolossala farty sex fältkanoner uppställda, utskeppas i New-Orleans. Låtom oss uu först taga kajutpassagerarne i ögnasigte. Största delen af di od af affiirsmän från Norden; några tr: ndlare från Ohio, som foro utför floden att invänta timmerflottornas ankomst; en mingd unga, eleganta sprättar, som ville begagna sig af det i denna del af Unionen inträdda lugn, för att öfverlemna sig åt jagtnöjena vid de sjöar och floder, som finnas till öfverllöd kring Red River. Den amerikanska lärarinnan, som med sällsynt mod ville föra bildning till Afrikas hittills försummade barn, saknades heller icke. På mellanstationerna, såsom Natchez, Memphis, Lonisville m. fl., hade vi äfven mottagit flera ordna plantageegares familjer, som, till följd af deras delaktighet i upproret, väl nade förlorat sin egendom, men likväl lyckats rädda tillräckligt penningar i gångbart mynt, för att i Havana, dit de flesta begåfvo sig, kunna föra ett bekymmerslöst lif. Klockan var Omkring nio på aftonen; alla ombord bade superat och begifvit sig till hvila, endast kaptenen och hans folk vågade ej ett ögonblick vända sin uppmärksamhet från den dem anförtrodda kolossen. Kaptenen betraktade de; utom hela eftermiddagen med oaflåtlig uppmärl samhet ett rökmoln, som visade sig uppåt floden, hvilket väl emellanåt försvann, men dock åter oupphörligt framträdde. Dettarökmoln tycktes mycket oroa honom, fastän passagerarne alldeles icke hängåfro sig åt något bekymmer, ty de visste, att det lyckats amiral Porters och general Butlers energiska uppträdande att rensa floden från det farliga sjöröfvarepack, som linge oroat den. Solen, som hela dagen hade förtorkat allt med sina brännande strålar, närmade sig sin nedgång, då, som man vet, endast en kort skymning inträder, så att vi kunde hoppas snart få njuta af den uppfriskande nattkylan. Florida hade, lik de flesta större amerikanska ångare, i första kajotans salong ett piano, och hvarje afton musicerade der några unga damer, döttrar till förutnämnde plantageegare. Äfven denna afton var en ganska vacker konsert, och de ofvanpå fördäcket i alla möjliga ställningar och lägen grupperade passagerarne drogo sig småningom till salongskappen såsom åhörare. Dessa konserter varade vanligtvis till inemot klockan åtta, och afbrötos då af första stewartens klocka, som kallade kajutpassagerarne till suptn. Vid denna supt saknades kaptenen endast högst s lan och blott då, när de utför Mississippifloden drifvande, tjocka trädstammarne, som göra skeppsfarten på den öfra delen af floden mycket farlig, hotade fartyget, endast vid dylika tillfällen bars vanligtvis tåsupen till honom på kommandobryggan. Men vi voro nu på den nedra delen af floden och hade under flera dagar icke sett några ippstickande trädstammar; och då vakterna äfven örut icke hade märkt några oroande tecken, och platsen vid öfre ändan af bordet, som var reserverad för fartygets befälhafvare, äfven i dag blef obesatt, så förmodade vi att rökmolnet, som vi hela eftermiddagen bemärkt uppåt floden, hade tagit hans uppmärksamhet i anspråk. Öfverhufvudets frånvaro tycktes emellertid framkalla en tryckt stämning bland passagerarne; en obestlmd aning om en hotande olycka tyektes som en mara tynga på sinnena, och denna oro ökade sig ännu mer, då kajutvakten, som till kaptenen uppburit hans supt, återkom med denna orörd och genom ett hastigt aflägsnande gjorde ett slut på de nyfikna passagerarnes frågor. Bordet afdukades skyndsamt. I stället för det vanliga muntra glammet hade en dyster stämning inträdt, och den rädsla, som stod att läsa i allas ansigten, hade mer och mer ökat sig. Om aftnarna drog sig vanligen hvar och en tillbaka i sin hytt eller promenerade på öfra däcket för att röka ännu en cigarr. I dag tringdes alla på fördäcket, ty hvar och en väntade någon fruktansvärd olycka. Kaptenen stod orörlig som en bildstod på kommandobryggan, med en god nattkikare i handen och blicken oaflåtligt fästad uppåt floden. Det var nu full natt, och man kunde med blotta ögat ingenting se, men några passagerare, hvaribland äfsen några unionsofficerare, som också voro försedda med nattkikare, förklarade, att de på ett ställe der floden krökte sig kunde upptäcka en stor svart kropp, som rörde sig mycket fort framåt och som äfven snart måste blifva synlig för det obevipnade ögat. Genast stirrade alla, drifna af en naturlig nyfikenhetskänsla, uppåt floden. Inom kort hade vi framför oss, men på mycket långt håll, skådespelet at ett simmande palats; vi kunde tydligt se, att ett mycket stort fartyg gick utför floden, och det tycktes vara