Frågan om ändring tryckfrihetsförordningen. (Slut fr. föreg. nr). Hr Liljencrantz fann det helt naturligt att man i allmänhet kände sig upprörd öfver de missgrepp, till hvilka en och annan tidning gör sig skyldig, i synnerhet som man visste, att, om det också lyckades få den brottsliga tidningen fälld, straffet likväl träffade icke den brottsliga författaren. Lika naturligt fann tal. sträfvandet att ändra en lag, som tilläte ett så vidrigt förhållande. För sin del ville dock tal. påstå, att redan med nu gällande tryckfrihetslag skulle man, såvida icke en praxis i alldeles motsatt riktning utbildat sig och blifvit godkänd, kunna leda i bevisning den verkligt brottslige och få honom straffad. Hvad man nu ville sätta i stället för det gamla hade intet företräde, men det innebure en bestämd återgång till ett sämre, ty, säga hvad man vill, en inskränkning skulle det bli, om förslaget blefve gällande. I likhet med flera föregående talare, gjorde hr L. anmärkning mot juryns sammansättning. Så, som det nu är bestäldt,-syntes det tal. ingen konst att få en fällande jury. Det är ett faktum, hvars orsak tal. ej nu ville undersöka, att tjenstemännen i allmänhet icke äro vänligt stämda mot pressen. Tjenstemän, nemligen åklagaren och domstolen, ega efier nu gällande förordning att utse pluraliteten i afseende å jurymännen3 antal, och att de väljardes animositet mot den åklagade tidningen ofta röjt sig i juryns sammansättving, det torde ingen kunna bestrida — såvida man ei vill skylla på en besynnerlig slump, som alltid låtit domstolens val talla på personer, kända för synnerligt stränga åsigter om pressen. Enligt det nya förslaget skulle domstolen, efter förebringäåd bevisning, pröfva hvem den brottslige vore. Det gifves genom förut antydda förhållanden en anledning till misstanke att denna pröfning ej alltid skulle bli så oväldig, och till en sådan misstanke mot vår i allo aktningsvärda domarekår får man ej lägga fröet i någon lag. Fall skulle dessutom kunna förekomma, då detta stadgande om bevisnirgs3rätten kunde försätta domstolen i det största bryderi; alla, som ej äro. alldeles obekanta med p:esshomligheterna i hufvudstaden, känna ett redaktionsförhållande, der det är mycket svårt att veta och kanske äonu svårare att bevisa, om författaren är densamme som utgitvaren . . . Slutligen anmärkte tal. att atskottet aildele: förbisett ett stadgande i nuvarande tryckfrinetsförord:ing, som framför andra bort af-kaffas, nemligen det som qvarstod. Sålänge detta qvarstår, kan en pressfiendtlig styrelse alldeles undertrycka den fria pressen, För afslag talade vidare hr Hierta, som klandrade utskottet, bland annat, derför att det velat afekaffaramnsedeln för andra än criodi-ka ekrifter, då likväl ingen klagan uner de seraste 50 åren försports öfver detta stadgande; hr Johannes Andersson, hy:lken, om retereuten rätt uppfattade hans särdeles lågmälta yttrande, blygsamt erkände sig vara en nolla, men likväl ville hålla strängt på grundlagen, den han ansåg som sin ögonsten, på hvilken han ef tillät någon att tumma; och nr CO. 4. Larsson, som tyckte att man talade om rep i hängd mans hus, när man vidt och bredt ordade om skandal i andra kammaren, och anmärkte att han aldrig hade fått så mycket ovett i de s. k. skardalbladen som af sina goda vänrer i kammarn, bland hvilka en till ochi med bredt på honom med dynggrepen, hvilket likväl icke gjort honom så serdeles ledsen, samt frågade Hat sedan han sökt visa bristfällighetersa konst. utsk. förslag, om andra kammaren ansåg rätt att förklara Sohlman insvarig för allt hvad hans 20, 30 medarbetare behagade skrifva, och om herrarne i andra