Frågan om ändring -
tryckfrihetsförordningen.
(Slut fr. föreg. nr).
Hr Liljencrantz fann det helt naturligt att
man i allmänhet kände sig upprörd öfver de
missgrepp, till hvilka en och annan tidning
gör sig skyldig, i synnerhet som man visste,
att, om det också lyckades få den brotts-
liga tidningen fälld, straffet likväl träffade icke
den brottsliga författaren. Lika naturligt
fann tal. sträfvandet att ändra en lag, som
tilläte ett så vidrigt förhållande. För sin del
ville dock tal. påstå, att redan med nu gäl-
lande tryckfrihetslag skulle man, såvida icke
en praxis i alldeles motsatt riktning utbildat
sig och blifvit godkänd, kunna leda i be-
visning den verkligt brottslige och få honom
straffad. Hvad man nu ville sätta i stället
för det gamla hade intet företräde, men det
innebure en bestämd återgång till ett sämre,
ty, säga hvad man vill, en inskränkning skulle
det bli, om förslaget blefve gällande. I lik-
het med flera föregående talare, gjorde hr L.
anmärkning mot juryns sammansättning. Så,
som det nu är bestäldt,-syntes det tal. ingen
konst att få en fällande jury. Det är ett
faktum, hvars orsak tal. ej nu ville under-
söka, att tjenstemännen i allmänhet icke äro
vänligt stämda mot pressen. Tjenstemän,
nemligen åklagaren och domstolen, ega efier
nu gällande förordning att utse pluraliteten i
afseende å jurymännen3 antal, och att de väl-
jardes animositet mot den åklagade tidningen
ofta röjt sig i juryns sammansättving, det
torde ingen kunna bestrida — såvida man ei
vill skylla på en besynnerlig slump, som alltid
låtit domstolens val talla på personer, kända
för synnerligt stränga åsigter om pressen.
Enligt det nya förslaget skulle - domstolen,
efter förebringäåd bevisning, pröfva hvem den
brottslige vore. Det gifves genom förut an-
tydda förhållanden en anledning till misstanke
att denna pröfning ej alltid skulle bli så oväl-
dig, och till en sådan misstanke mot vår i
allo aktningsvärda domarekår får man ej lägga
fröet i någon lag. Fall skulle dessutom kunna
förekomma, då detta stadgande om bevisnirgs3-
rätten kunde försätta domstolen i det största
bryderi; alla, som ej äro. alldeles obekanta
med p:esshomligheterna i hufvudstaden, kän-
na ett redaktionsförhållande, der det är myc-
ket svårt att veta och kanske äonu svårare
att bevisa, om författaren är densamme som
utgitvaren . . . Slutligen anmärkte tal. att
atskottet aildele: förbisett ett stadgande i
nuvarande tryckfrinetsförord:ing, som framför
andra bort af-kaffas, nemligen det som qvar-
stod. Sålänge detta qvarstår, kan en press-
fiendtlig styrelse alldeles undertrycka den
fria pressen,
För afslag talade vidare hr Hierta, som
klandrade utskottet, bland annat, derför att
det velat afekaffa- ramnsedeln för andra än
criodi-ka ekrifter, då likväl ingen klagan un-
er de seraste 50 åren försports öfver detta
stadgande; hr Johannes Andersson, hy:lken,
om retereuten rätt uppfattade hans särdeles
lågmälta yttrande, blygsamt erkände sig vara
en nolla, men likväl ville hålla strängt på
grundlagen, den han ansåg som sin ögonsten,
på hvilken han ef tillät någon att tumma; och
nr CO. 4. Larsson, som tyckte att man ta-
lade om rep i hängd mans hus, när man
vidt och bredt ordade om skandal i andra
kammaren, och anmärkte att han aldrig hade
fått så mycket ovett i de s. k. skardalbla-
den som af sina goda vänrer i kam-
marn, bland hvilka en till ochi med bredt
på honom med dynggrepen, hvilket likväl
icke gjort honom så serdeles ledsen, samt
frågade Hat sedan han sökt visa brist-
fällighetersa konst. utsk. förslag, om andra
kammaren ansåg rätt att förklara Sohlman
insvarig för allt hvad hans 20, 30 medarbe-
tare behagade skrifva, och om herrarne i andra