Frågan om ändring i
tryckfrihetsförordningen,
vid innevarande riksdag väckt af hr Hallen-
borg i första och hr Hedlund i andra kam-
maren, förekom i den senare till behandliog
sistledne tisdags aftos. För den särdeles ut-
tönmande diskussionen, som om densamma
uppstod, vilja vi i dag lemna en samman-
trängd redogörelse.
Hr Ola Jönsson i Kungshult, som öppnade
debatten, väcde sig först mot utskottet med
anmärkningen, att det tagit sig god tid att
behardla denna fråga och att det synbarli-
gen äfven haft mycket god vilja, men att för-
måga brustit. Hvad hade atskottet gjort? Jo,
vältat hela ansvaret på den stackars boktrycka-
ren, som visserligen eger rätt att från sig af-
lyfta bördan på utgifcaren; men hvem är
denna utgifvare, är det författaren eller
förläggaren? Domstolen skall pröfva detta,
föreslår utskottet. Men om boktryckaren en-
dast kan förebringa ofullständig bevisning,
skall den misstänkte då insättas på bekän-
nelse, eller skall boktryckaren i så fall, fast-
än oskyldig, bära ansvaret? Här i landet fin-
nes sannerligen ej något sådant öfverflöd af
frihot, att vi kunna ha råd att aflåta någon
del deraf, hvilket skulle bi händelsen, om
detta förslag bifölles; ty en inskränkning är
det verkligen, en sådan ligger redan i den
omständigheten, att stor kostnad och oupphör-
liga trakasserier kunna tillskyndas en för veder-
börande obehaglig boktryckare eller utgifvare.
Hvad man för öfrigt skriker om skandaltid-
ningarna och tryckfrihetens missbruk är ej så
litet öfverdrifvet, åtminstone fäster man mera
afseende derpå, än zeom behöfves; folket är
verkligen icke så kortsynt, att det icke kan
skilja lögnen från sanningen, det falska från
det äkta, och den stigande allmänbildniogen
innebär det bästa korrektiv mot det nu öf-
verklagade onda, som gerom sig sjelf skall
förgås. Tal. visade deaisutom, att förslaget
Jed af så formela brister, att det redan der-
för måste förkastas.
Hr Siljeström ansåg tiden nu vara särde-
les olämplig för vidtagande af rågon reform
af tryckfribetslagen, emedan för närvarande
råder en stor ovilja mot den del af pressen,
som synes ha byggt sin existens på tryckfri-
hetens missbruk och som föranledt det nu af-
handlade förslaget. Under sådana förhållanden
är man nemligen synnerligen benägen att be-
gå öfverdrifter — och iogenting är farligare
ör en lags helgd. — Tryckfrihetslagen är
tillkommen för att förekomma martyrskap för
det fria ordet. Varma vänner till den ru
föreslagna ändringen hade dock nödgats med-
gifva, att sådana martyrer skola komma att fin-
nas hädanefter som hittills. Ändringen kan såle-
des ej förekomma det, som med densamma skulle
förekommas. Med boktryckaren: ansvarighet
äro förenade alltför många svårigheter; det
största felet är, att han :j föreskrifvits be-
stämdt sätt att binda den verkliga utgifvaron
vid ansvaret, utan skulle detta ske på vanlig
rättegångsväg. I detta fall är förslaget sämre
än 1766 års tryckfrihetsförordniog. Boktryc-
karen har Jikväl tusen sätt att få en ansva-
Jing. Han borde ej betraktas anrat än som
en handtverkare och ej försättas i sämre ställ-
ning är hvarje annan yrkesidkare, som tar
emot beställningar och fullgör dem. Man
eger ingen rätt för den förutsättningen, att
boktryckaren skall ha förmåga att bedöma
en skrifts brottslighet eller ens tid att under-
söka dess beskaffenhet. Ett brott af denna
beskaffenhet kunde gömmas på en sida i en
stor bok, blott i några få rader, och bok-
tryckaren skulle ei få göra något annat, än
läsa manuskripter, hvilket ju vore orimligt att
begära af en yrkesman. Rättegångarna skulle
dessutom icke blott ådraga honom kostnader,
utan äfven demoralisera hans arbetspersonal
genom det spioneri efter författaren eller ut-