Naturvetenskapligt. Några fysikaliska iakttagelser i luftballong. Den genom sina intressanta arbeten äfven hos oss väl kände naturforskaren Flammarion, inlemnada förra sommaren till Franska akademien en redogörelse för de meteorologiska observationer, han utfört under sina tio resor i luftballong. Denna redogörelse afstutade han med ett tillägg, innefattande ett meddelande om de fysikaliska experimenter och iakttagelser, som han haft tillfälle att göra under samma resor. Ur detta hans introssanta meddelande återgifva vi följande utdrag: Intensiteten af ett ljud, som framkallas på jordens yta, fortplantar sig, utan att aftaga, till betydlig höjd i atmosferen. Så höres t. ex. ånghvisslan på ett lokomotiv på en höjd af 9,000 fot, bullret på ett jernbantåg på 7,500 och hundskall af 5,400 fots höjd öfver jordytan. En menniskomassas skrik förnimmes på 4,800 fots höjd, och på samma höjd urskiljer man tydligt tuppens galande och klockans klang. På en höjd af 4,200 fot hör man mycket tydligt bastrummans toner och alla stäm morna i en orkester; på 3,600 fots höjd åkdozens rasslande mot stenläggningen och på 3,000 fotz höjd förnimmer man tydligt en menniskas rop. Under nattens stillhet framstår på denna höjd en hastigt rinnande ås: eller bäcks sorl såsom bruset från ett väldigt vatteafall. På en höjd af 2,700 fot hör man grodans melankoliska qväkande, och på en höjd af 2,400 fot hör man allt, till och med syrsans entoniga sång. På annat sätt förhålla sig de toner, hvilka framtränga uppifrån och ned. Under det att vi hörde en röst, som talade på ett afstånd af 1,500 fot under oss, kande man högst på ett afstånd af 300 fot tydligt uppfatta våra ord. Under min resa den 23 juni 1867 blef jag på det högsta öfverraskad öfver ljudets underbara fortplantniog i lodrätt riktning nedifrån och upp. Sedan några minuter inhöljda i moln, voro vi omgifna af denna täta, hvita slöja, som för oss dolde både himmel och jord, och jag betraktade med förvåning ljusets allt; mera tilltagande styrka, då plötsligt tonerna från en full:tämmig orkester nådde våra öron. Vi hörde det stycke, som spelades, så tydligt och fullkomligt, som om orkestern hade varit endast på några fots afstånd från os: uppe i: molnen. Vi befanno oss då öfver staden Antony. Jag antecknade dettai min dagbok, och hade sedan den ljen att några dagar derefter få mottaga ett bref från föreståndaren för filharmoniska sällskapet i nämnde stad, i hvilket meddelades mig, att detta sällskap, församladt i rådhussalen, vid skenet af en blixt fått se luftballongen och genast uppspelat ett särdelez fint nyarceradt stycke i tanke att dermed kunna gagna mins akustiska experimenter. Luftballongen sväfvade då 2,700 fot öfver dena stad, der konserter egde rum, och var i densammas zenith. På ett afstånd af 3,000, 3,600 och till och med 4,200 fot hörde vi ännu ganska tydligt musiken. Samma iakttagelse har gjorts vid fem andra tillfällen, och jag har förvissat mig om, att alla toner fortplanta sig lika fort och med lika styrka. Molnen erbjuda icke något hinder för ljudets fortplantning. Rörande hastigheten af ljudets fortplantning kunde för-ök endast göras med ekot. Såsom medelhastighet för framoch återvägen från balloogen till jorden torde kunna antagas 999 till 1,020 fot i sekunden. Den fördelaktigaste yta för framkallandet at ett eko, var en lugn vattenyta.