ENTRE Under många års lopp hsr nationen med harm och ledsnad sett tryckfriheten missbrukad af en och annan, som utgifvit tidningar, hvilka baktalat enskilda personer och begagnat, rörande offentliga ämnen, ett språk, om varit egnadt att väcka och underhålla råhet i tänkeoch uttryckssätt hos sådana tidningars läsare. Förbittringen öfver denna verksamhet har blifvit stegrad, då man sett dess utöfrare bedrifva den 1 skygd af fattiga, okunniga stackare, hvilka för ett eller par hundra rdr om året åtagit sig att stånda det lagliga ansvaret för hvad deras legoherrar kunde komma att synda. Den öfriga pressen har af feghet eller 1ojhet låtit detta ofog nästan ostördt fortgå, till dess att förliden sommar på ett allmänt möte i Stockholm -33 af de der närvarande 38 publieisterna uttalade sig mot somliga tidningsförläggares bruk, att lega ansvaringar. (R5rande sättet att uttrycka detta ogillands blef meningsskiljaktigheten något större.) Förslaget till resolution härom lydde urfprungligen så: Att mötet anser att ingen annan än den, som har ledningen af en tidning, bör vara dess ansvarige utgifvare, enär det af en och annan tidningsförläggare begagnade sättet att uppdraga den juridiska ansvarigheten åt någon person utan förmåga och utan makt att granska eller bestäimma bladets innehåll, ledt till missbruk, hvilka tro skadliga för pressens anseende och allmänt väl, hvarför ett fortfarande eller nytt användande af anrsvaringssystemet bör efter lägenhet och med all kraft bekämpas af hvarje tidning, som ieke tillämper samma system. De sista, med kursiv stil anförda raderna, ansågos af åtskilliga mötesmedlemmar vara egnade att hindra antagandet af den öfriga delen af resolutionen. Förslagsställaren gaf efter och återtog ifrågavarande del af sitt förslag. Det torde nu vara temligen klart, att om förslaget i sin helhet blifvit antaget och beslutet satt i verkställighet, skulle konstitutionsutskottet icke ha fått mottaga några motioner om ändringar i tryckfrisetslagen och riksdagen icke behöft fatta beslut rörande sådane. Pressen eger nemligen tillräcklig makt att korrigera sig sjelf. Men då pressen icke begagnat deona makt, har allmänna opinionens påtryckning föranledt den lagstiftande makten att söka göra slat på ett af de mest skriande felen inom pressen, nemligen ansvaringssystemot. Men månne icke det ligger någon öfverdrift uti att vilja företaga ganska väsentliga ändringar i en grundlag, med hvilken man på det hela varit i 50 år belåten, blott derför att det finns i hufvudstaden två tidningar ), hvilkas förläggare och redaktörer icke sky att blottställa andra, oskyldiga menniskor för att blifva straffade för deras brott. Och är det ovilkorligen nödvändigt att ändra tryckfribhetsförordningen i syftning att endast den, som verkligen bryter mot densamma, skall kunna bli straffad, men icke en annan, som den brottslige skjuter fram i sitt ställe, så må man, förrän ändringen beslutes, uppfinna en lagparagraf, som ej kan kringgås. Detta har icke lyckats dem, som skrifvit 4 momentet i 1 paragrafen af nu gällande tryckfrihetsförordning, så lydande: ) Man kan väl knappt taga i betraktande Svergeg Tidning och Nationalregeringen, af hvilka blott ett obetydligt antal nummer utkommit och hvilka båda äro döda, eller i det närmaste döda. terstå således endast Fäderneslandet med boktryckaren J. F. Hagström till förläggare, hr Samuel Ödmann till redaktör och mureriarbetaren Dalhammar till utgifvare (ansvaring) samt Söndags-Nisse, med hr Wahlbom till förläggare, hr J. G. Sehultz till redaktör och en studerande Andersson till utgifvare (ansvaring). Det är dessa herrar man anser gå vådliga, att tryckfrihetslagen måste ändras! — I landsorten gifves,.oss veterligen, icke mersän en. tidning med otillräknelig ansvaring. BOENOKEAKREE SEEN VREDE BETONA SSR NYVTYDNDRSANED NAASTDESENDE ST BR