— ls —
ha kommit en rimmare att sjunga ungefär
så här:
Ack, jag vill Indiens alla perlor strö
för dina fötter — hulda mö!
och plocka upp dem sjelf — om dujså dömmer,
för att få veta — hvad du drömmer.
Signe var ännu ett fullkomligt barn; vis-
serligen hade hon rännt upp i växten, så-
som det heter, blifvit smal och smärt, men
hon nyttjade ännu kort klädning? och tur-
kiska byxor enligt tidens sed, och att stilla
och sedesamt gå, var för henne en verk-
lig plåga. Nej, vid hvarje ärende sprang hon,
och skulle hon ibland bära in ett fat med
mjölk, så trippade hon så lätt med fötterna;
för att visa att också detta svåra åliggande
kunde utföras springande.
De långa glänsande guldlockarna flad-
drade i full frihet kring hennes hals, och
den lilla näpna trubbnäsan, i förening med
kindens små gropar och det nästan stän-
diga småleendet, gjorde att man ovilkorli-
gen i hennes närhet kände sig glad och
lätt till sinnes.
Också Gerdas mörka lockar hängde i
samma frihet kring hennes redan plastiskt
formade skuldror, och då de båda systrarna
lutade sina hufvuden öfver samma bok,
fängslades ögat behagligt af den lekfulla
färgblandningen af deras glänsande hår.
Om Gerda liknade både mor och far, så
liknade Signe endast mormor — påstod