-— 400
den verkliga vänskapstjensten att jag får
bjuda.
Det der ä inte alls mitt sätt, min nye
bror, du känner mig inte. Sonderling gjorde
sig besväret att nästan vara förolämpad.
Förlåt, förlåt, men låt mig bara få bjuda,
det är så roligt att få bjuda på allting en
sådan glädjedag, som i dag.
Sonderling såg ut som önskade han till-
ämnade han Bruno många, många glädje-
dagar.
Det var redan långt lidet på morgonen,
innan man bröt upp; men till veteranernas
heder — om vi för Walter Silfverfelts skull
våga begagna detta ord — få vi erkänna,
att de anskaffat åkdon för att föra sina
unga bröder till Upsala; de ville se om-
tänksamma ut i deras ögon, och derigenom
göra sig förtjenta af deras tacksamhet och
flera glada fester.
Dock låtom oss draga ett täckelse öfver
denna qväll och denna natt.
Dodonas ek, som blott några timmar
förut bevittnat ynglingarnes vackra enthu-
siasm och i sin bark mottagit deras sam-
manflätade namn, och hvars späda gröna
löf liksom susat en välsignelse från höjden
öfver deras eder; om den eken kunde känna
och tänka, hvad skulle han tänka, då i vår-
morgonens halfdunkel han en stund be-
skuggade ett par vilsekörda foror af samma