Storartad välgörenhet.
Hvar och en, som är hemmastadd i östra
delen af London, erinrår sig tvifvelsutan att
det i Bethnal-green för icke många år sedan
fanns ett qvarter, kalladt Nova Scotia Gar-
dens. Hvarthän man än vände sina blickar
ut öfver dessa trädgårdar (gardens) möt-
tes de af stinkande pölar eller i trasor höljda
barn, hvilkas gulbleka ansigten och utmärg-
lade kroppar vittnade om nöd och elände,
under det att deras ystra kraomsprång och
yra lekar på ett bedröfligt sätt påminie om,
att de, sina i förtid åldrade och onaturligt
sorgsna ansigten till trots, ännu befunno sig i
barndomens morgon, ehura den för dem var
allt aonat än klar och solbelyst. Och för att
med visshet draga försorg om, att de icke
alltför länge skulle utsträcka sin tillvaro i ett
lif, som för allt för många af dem var ett lif
fullt af elände, hade det kring trädgårdarna
boende folket midt på platsen uppfört en py-
ramid af sopor och afskräde af alla slag —
en pyramid, som, ehuru den icke var en graf-
hög, dock gifvit anledning till att mången
grafkulle uppkastats — och till att ett ännu
större antal grafvar blifvit upptagna. På denna
plats var dödens engel alltid hemmastadd.
Det förflöt koappast någon höst, som hans
närvaro icke var så märkbar, att man kunde
höra hans vingslag. På samma gång som
satiren hade mycket att beställa med de ir-
ländska kojorna, med deras oundgängliga gris
— funnos här, på några stenkasts afstånd
från dem som skrefvo, män och qvinnor hop-
kyfflade i rått-bon, hvilka deras egare fanno
för godt att hedra med benämningen bostäder,
och så tätt sammanhopade, att hvarken lif
eller sedlighet kunde hållas vid makt. Men
det var icke endast de fattiga, hvilka ledo.