öde afgjordt och hon anförtros åt en af husets
vänner, som skall föra henne till klostret.
Men de Montagnac vakar öfver sin dotter
och röfvar helt enkelt bort henne på vägen.
Vid underrättelsen om Yvonnes bortförande anar
Sraphine gerast hvem den djerfre är, och
som en retad tigrinna skyndar hon till de
Montignaes bostad i Anteuil. Descener, som
här spelas meilan Srapbine och hennes f. d.
älskare, äro af stor effekt.
Upplösningen af intrigen är, att Robert ia-
för baronen och inför alla uppger sig som ,;
den, hvilken enleverat Yvonne. Derigenom räd-
dar han sin onkel och SEraphine från zpp-
täckten af deras fordna förbindelse, och sedan
baronen uttömt sin vredes skålar öfver den
lättsinnige förföraren ger han honom Yvonne
till hustra. Straphire och de Montignac sam-
tycka under tystnad, och på det viset får
stycket ett glut, com kan vara tilliredsstäl-
lande för de uppträdande personerza, men
icke för kritiken, Såraphine, som under tre
och en half akt visade sig stor i sia ordska,
sjunker mot slatet ned till en obetydlighet.
Som sagdt, stycket blixtrar af snille, men
mången platthet skymtar också fram, särde-
les i slatet. Först och trämst har stycket
alltför många bipersoner, som icke ingripa i
handlingen, utan blott draga uppmärksamheten
på afvägar. Bland dessa bipersoner finnas
dock några ypperligt tecknade figurer, till
exempel Chapelard, den fromme maznen,
som skaffar sig lifvets njutningar och beqväm-
ligheter, blott för att anden så mycket lättare
skall kunna svinga sig till högre rymder, när
kroppen hvilar mätt i en beqväm ländstol.
Likaså Sulpice (inför verlden Chapelards
nevö, i verkligheton hans 805), som visar en
helig fasa då han hör ordet teater, men som
förskingrar ea insamlad nödhjelp till de små
patagonierna på ett försök att omvända en
liten bload dansös till dygdens väg.
Karaktersteckningen, som i styckets början
lofvar något storartadt, blir sedan vacklande
och osäker, ty i sista akten visa sig hufvud-
personerna i en helt annan gestalt än de
skulle ha antagit, om de utvecklat sig i sträng
konseqvens med sina föregående handlingar.
Seraphine, den hbjertlösa hycklerskan, blir med
ens en god mor, och hennes make, som först
presenterar sig som en äkta man under toffel,
uppträder i sista akten som herre i huset.
Detta är fel, som man alltid åtorfinner hos
Sardou. Hans mästerskap är att framställa
scener af stor dramatisk effekt, men konse-
qvensen i en karakter förmår han icke genom-
föra. Det är som skulle han ha samlat gri-
pande effekter från olika håll och satt dem
tillsammans, utan att bekymra sig om saw-
manhållsisgen i det hela.
Samtliga de spelande lösta sina uppgifter
ganska tillfredsställande. Några af rollerna
fordra dock artister af första ordningen, för
att kunna återgifvas erligt deras anda. Sär-
deles visade sig detta i Seraphines roll, som af fra
Poasette framhölls så lågt hennes kraf-
ter madgåfvo, men som endast läto oss ana
hvad som kan göras: af deana pröfvostan
för en den största könstnärinna. Om hr Pou-
sette vill moderera sin patos skail publiken
helt säkert med nöje se och höra honom som
de Mozctignace. Att de öfriga medspelande väl
fyllde siaa platser visade den tacksamma
publiken genom att efter första representa-
tioaen iuropa alla de spelande. Uppsättois-
gen och inöfningen af stycket äro gjorda med
mycken omsorg, och Straphiae kan med skäl
rekommenderas att so3 af alla, som älska
teater och dramatiska rjutningar af högre
art. —d.