fre
Lagutskottet och Religions-
frihetsfrågan.
u Lagutskottet har nu, som man sett, ef-
ter 3!2 månaders födslovånda, framkom-
mit med ett betänkande öfver till riks-
dagen ingifna motioner om religionsfrihet.
Detta utskottets foster, eller missfoster,
hvad man vill kalla det, skola Kamrarne
på 8. dagar taga i skärskådande och der-
öfver afgifva sina utlåtanden, enär första
discussionen öfver ämnet ej kan ega rum
förr än den 5 maj, om ens då, och vi
emellan denna dag och den 15 i samma
månad, då riksdagen upplöses, hafva Kristi-
himmelsfärdsdag och en söndag. Någon
återremiss till utskottet af dess betän-
kande torde således ej kunna komma i
fråga, om ej för en mer eller mindre an-
ständig begrafning, såsom fallet var vid
riksdagen förlidet år, då samma utskott
afgaf i sista minuten ett dylikt betänkande.
Hvad hafva nu: herrar lagstiftare i det
ryktbara lagutskottet, der herr Sparre förer
klubban, då egentligen åstadkommit för
stora förändringar i våra intolerance-edikt,
eftersom de tagit så lång tid för sig? Här-
till svaras helt enkelt:
Utskottet hade för sig sitt betänkande
från 1868 års riksdag öfver religionsfri-
hetsfrågan. Under studerandet af detta
betänkande: hade utskottets herrar leda-
möter, som till allra största delen nu äro
desamma som vid förra riksdagen, kunnat
göra sina prickningar på mindre tid än
14 dagar. Men se, då hade riksdagen
kunnat i godan ro granska dessa prick-
ningar och för utskottet dikterat beslutet,
hvilket nu, till följd af den knappa tiden,
som sagdt är, svårligen låter sig göra.
Och detta var väl också meningen. Eller
huru, herr Sparre?
I 1 af lagutskottets nu afgifna be-
tänkande stadgasjatt bekännare af annan
kristen lära än den evangeliskt lutherska,
hvilka vilja bilda särskild församling, skola
göra ansökan derom hos konungen, som
afgör om den tillämnade församlingen får
komma till stånd. Detta kallar lagutskot-
tet för religionsfrihet. I 1868 års betän-
kande hade utskottet tillstyrkt, att tillåtelse
till församlings bildande skulle lemnas om
konungen funne dess lära och försam-
lingsordning ej vara emot lag och sedlig-
het stridande. Detta stadgande har, som
man finner; utskottet nu upphäft, lem-
nande helt och hållet åt godtycket hos
konungen, som är den svensk-lutherska kyr-
kans chef, att afgöra huruvida en s. k.
främmande församling får finnas till eller ej.
Likaledeg har utskottet i 9 3 af sitt
nuvarande betänkande förklarat:
Främmande församling, dess inrättningar och
stiftelser må icke, utan konungens tillstånd, för-
värfva och besitta fast egendom i riket.
I 1868 års betänkande hade lagutskot-
tet rörande denna fråga yttrat i sina mo-
tiv, bland annat:
När staten medgifver en församlings
bildande, bör den ej frånkänna henne rät-
tighet att förskaffa sig hvad som erfor-
dras för det ändamu, hvarför församlin-
gen blifvit erkänd. I Norge, hvars dis-
senterlag icke innehåller något motsva- i
rande stadgande, har erfarenheten visat,
att dylikt förbud derstädes icke varit er-
forderligt.
Utskottet har således blifvit betydligt