gar, inblanda oss på något sätt i deras angelägenheter, isynnerhet som de sväfvande frågor, hvilka framkallat det olidliga tillstånd, som kallas den väpnade freden, i ytterst ringa eller alldeles ingen mån beröra Sveriges intressen, och vårt uppträdande derföre lätt skulle kanna komma att tillbakavisas såsom obefogadt, helst de makter, hvilka ifråga om krig och fred måste anses bestämmande, just egna sina yttersta bemödanden åt krig:väsendets utbildning och förstärkande. Talaren ville derföre, i likhet med utskottet, yrka afslag å motionen, men önskade att i afslaget få inlagd en opinionsyttring af kammaren, att den gillade motionens syfte, samt föreslog lydelsen af beslut i denna riktning. Hr Siljeström fann motionen vara ett uttryck af en stor, ädel tanke, som icke är ny, utan lika gammal som menniskoslägtets historia och derför äfven måste behandlas som en gammal vän. Låg det verkligen någonting opraktiskt i detta förslag, såsom någon påstått? Ha vi icke förr låtit höra af ossiverlden? Det var en-tid — derom torde dock ej böra erinras nu! — då vi voro stora och starka och då vårt rykte som en segersånrg flög öfver jorden, det var i krigets tid:r; men äro vi väl nu så små och sjunkna, att viicke ens kunna petitionera i fredligt syfte för Europas små lolk hos de stora? Skall man ej höra oss? Skulle ej svenska regeringen eller riksdagen lyssna till en petition, undertecknad med 60 å 70 tusen namn? Hvad har ej Elihu Burrit gjort, hvad uträttade icke Cobden? De voro två ensamma män, och ha dock gjort mer för friden på jorden än en hel nation och alla regenterna tillsammanstagna. Det folk, som vill dö för sitt land och sin frihet, har rätt att uttala sin tanke till andra folk om en af lifvets vigtigaste angelägenheter och behöfver ej frukta att icke bli hördt med tillbörlig respekt. I samma anda uttalade sig hr Dahm, som ej såg någonting annat i motionen än ett försök att få samma rättstillstånd rådande mellan olika nationer som nu gäller mellan de olika isdividerna i ett samhälle — ett tillstånd, så naturligt och eftersträfvadt, att det är förundtansvärdt, att något sådant skall behöfva begäras —, och hr C. A. Larsson, som ej kunde uti nog starka ord uttrycka sin förvåning öfver huru opinionen vridit sig. Förr var man nemligen rädd för att uppvigla folk till slägsmål och man varnade med skäl derför; uv är man lika rädd för att bedja folk vara sams som vänner och bröder! Talaren kände tillräckligt svenska fo!ket för att veta, att detta folk alldeles icke vill slåss, att det ej önskar någonting högre än att lefva i fred och ro och att det icke vill försumma något tillfälle att på höfligt sätt bedja sina grannar och andra folk att lefva på samma sätt. Betänkligheter mot förslaget yttrades endazt af hrr Staaff och v. Troil, hvilka båda — enligt hvad de upprepade gånger försäkrade — kände sig gripna af de stora tankar som uttalats, men dock ej kunde medgifva att vi, under nuvarande förhållanden, då vi stå, snart sagdt, försvarslösa och så nyligen undanskjutit försvarsfrågan till en oviss framtid, skola blanda oss i de stora makternas olitik. Vi ha spelat vår roll, en stor roll, i istorlen och ha nu, sedan det skådespelet är utageradt, fått oss vår plats anvisad — och det är en plats som vi ej benöfva skämmas för. Hr Staaff sökte slutligen äfven visa rätta betydelsen af fredskongresser, med anförande af exempel på några sådana under sista tiden. Hade de, tillställda af regenterna, förekommit krig? Hade de, tillställda af folken eller folkledare, haft några praktiska resultater? Se på den i Genåve: den hade visserligen ett bestämdt, kändt resultat, men det var allmänt siagsmålt)! — Efter denna korta sammanfattning af diskussionen upprepa vi, hvad i gårdagsbladet nämndes, att hr Hiertas förslag till beslut af kammaren genom en betydlig majoritet godkändes. ) Denna hr Staaffs uppgift är en half sanning. Oenigheten, tvisten, striden uppstod icke mellan de egentliga ledamöterna af Fredskongressen, utan mellan en hop folk från staden Geneve och andra orter, hvilka mot en låg inträdesafgift kunde komma in i mötessalen och begagnade tillfället att der utgjuta sin privata partiskhet mot hvarandra. Detta upplystes äfven af hr Hedlund.