gar, inblanda oss på något sätt i deras ange-
lägenheter, isynnerhet som de sväfvande frå-
gor, hvilka framkallat det olidliga tillstånd,
som kallas den väpnade freden, i ytterst
ringa eller alldeles ingen mån beröra Sveriges
intressen, och vårt uppträdande derföre lätt
skulle kanna komma att tillbakavisas såsom
obefogadt, helst de makter, hvilka ifråga om
krig och fred måste anses bestämmande, just
egna sina yttersta bemödanden åt krig:väsen-
dets utbildning och förstärkande. Talaren
ville derföre, i likhet med utskottet, yrka af-
slag å motionen, men önskade att i afslaget
få inlagd en opinionsyttring af kammaren, att
den gillade motionens syfte, samt föreslog ly-
delsen af beslut i denna riktning.
Hr Siljeström fann motionen vara ett ut-
tryck af en stor, ädel tanke, som icke är ny,
utan lika gammal som menniskoslägtets hi-
storia och derför äfven måste behandlas som
en gammal vän. Låg det verkligen någonting
opraktiskt i detta förslag, såsom någon på-
stått? Ha vi icke förr låtit höra af ossiverl-
den? Det var en-tid — derom torde dock ej
böra erinras nu! — då vi voro stora och
starka och då vårt rykte som en segersånrg
flög öfver jorden, det var i krigets tid:r; men
äro vi väl nu så små och sjunkna, att viicke
ens kunna petitionera i fredligt syfte för Eu-
ropas små lolk hos de stora? Skall man ej höra
oss? Skulle ej svenska regeringen eller riks-
dagen lyssna till en petition, undertecknad
med 60 å 70 tusen namn? Hvad har ej Elihu
Burrit gjort, hvad uträttade icke Cobden? De
voro två ensamma män, och ha dock gjort
mer för friden på jorden än en hel nation och
alla regenterna tillsammanstagna. Det folk,
som vill dö för sitt land och sin frihet, har rätt
att uttala sin tanke till andra folk om en af
lifvets vigtigaste angelägenheter och behöfver
ej frukta att icke bli hördt med tillbörlig re-
spekt.
I samma anda uttalade sig hr Dahm, som
ej såg någonting annat i motionen än ett för-
sök att få samma rättstillstånd rådande mel-
lan olika nationer som nu gäller mellan de
olika isdividerna i ett samhälle — ett till-
stånd, så naturligt och eftersträfvadt, att det
är förundtansvärdt, att något sådant skall
behöfva begäras —, och hr C. A. Larsson,
som ej kunde uti nog starka ord uttrycka
sin förvåning öfver huru opinionen vridit sig.
Förr var man nemligen rädd för att uppvigla
folk till slägsmål och man varnade med skäl
derför; uv är man lika rädd för att bedja
folk vara sams som vänner och bröder! Ta-
laren kände tillräckligt svenska fo!ket för att
veta, att detta folk alldeles icke vill slåss,
att det ej önskar någonting högre än att lefva i
fred och ro och att det icke vill försumma
något tillfälle att på höfligt sätt bedja sina
grannar och andra folk att lefva på samma sätt.
Betänkligheter mot förslaget yttrades en-
dazt af hrr Staaff och v. Troil, hvilka båda
— enligt hvad de upprepade gånger försäk-
rade — kände sig gripna af de stora tankar
som uttalats, men dock ej kunde medgifva
att vi, under nuvarande förhållanden, då vi
stå, snart sagdt, försvarslösa och så nyligen
undanskjutit försvarsfrågan till en oviss fram-
tid, skola blanda oss i de stora makternas
olitik. Vi ha spelat vår roll, en stor roll, i
istorlen och ha nu, sedan det skådespelet
är utageradt, fått oss vår plats anvisad —
och det är en plats som vi ej benöfva skäm-
mas för. Hr Staaff sökte slutligen äfven
visa rätta betydelsen af fredskongresser, med
anförande af exempel på några sådana under
sista tiden. Hade de, tillställda af regen-
terna, förekommit krig? Hade de, tillställda
af folken eller folkledare, haft några prak-
tiska resultater? Se på den i Genåve: den
hade visserligen ett bestämdt, kändt resultat,
men det var allmänt siagsmålt)! — Efter denna
korta sammanfattning af diskussionen upp-
repa vi, hvad i gårdagsbladet nämndes, att
hr Hiertas förslag till beslut af kammaren
genom en betydlig majoritet godkändes.
) Denna hr Staaffs uppgift är en half san-
ning. Oenigheten, tvisten, striden uppstod icke
mellan de egentliga ledamöterna af Fredskon-
gressen, utan mellan en hop folk från staden
Geneve och andra orter, hvilka mot en låg inträ-
desafgift kunde komma in i mötessalen och be-
gagnade tillfället att der utgjuta sin privata par-
tiskhet mot hvarandra. Detta upplystes äfven af
hr Hedlund.