daler, den der presenten, dukaterna inbe-
gripna, men sexton dukater skulle ändå inte
ha fyllt den, om inte du min lilla Jacquette
haft den luminösa iden att omvira dem
med silkespapper. — Hvad ska man göra
med pokalen : nu, ty inskriptionen är för
djup för att kunna tas bort, och att be-
gagna den vore att affischera sin egen
smälek.
Man får väl smälta ner den — läspade
frun, --- och låta folk tro att den i alla fall
hamnat på ort och ställe hos den der Don
Ranudo. — Vi ha gjort vår pligt, det är
vår tröst; om han inte gjort sin, utan upp-
trädt som en otacksam, obelefvad tölp, så
blir det hans ensak. De middagsgäster,
som i går sågo pokalen, ska pog sprida ut
vår generosite, och inte lära de få någon
spåning om gåfvans sista öden. — På det
hela taget är det ju en behållning för oss,
att få igen vår dyrbara present, och efter
ett sådant bref:har monsieur - Ranudo sjelf
stängt våra dörrar för sig. — Fru Wach-
tel betonade serskildt namnet Kanudo, ty
hon kände sig lycklig att ha hittat på ett
sä betecknande örd.
Grosshandlaren kastade sin arm kring
sin frus lif, kysste hennes panna, och sade
med sin mildaste stämma:
Ja, min lilla Jacquette, du är och blir
min hjertetröst, liksom min ögontröst under
alla lifvets små förtretligheter.