voluter af silkespapper, dels i rose, dels i gult
eller blått. — Och så skulle jag göra mig
besvär att lägga in de här dukaterna så
elegant i olika färgadt papper. — Och hon
fortfor att uppveckla hvartenda omslag, lik-
som för att försäkra sig om att inte guld-
mynten voro bortbytta.
Aktning, aktning! — deklamerade gross-
handlaren, alltjemt promenerande. — Jaså,
han kunde inte bestå mig någon högaktning.
Men jag ska visa den der herrn, att man
skrifver inte så der svarfvadt, förnämt och
kyligt till personer i min ställning. — Hvad
är det han är, egentligen ? — grosshand-
laren tvärstannade — Skolpojke, ingenting
annåt, om han också om några månader
tar den briljantaste examen! — Skolpojke
är han och son till en fattig enka, som lef-
ver på linnesöm!
sAck, kära Agathon, modren är född fri-
herrinna, det är bara det man villlåta oss
Borgarfolk veta! —
Borgarfolk! — utropade Agathon. —
Borgarfolk! En borgare, som ser ministrar
vid sitt middagsbord!
Det är verkligen alla sextio dukaterna
tillbaka. — Fru Jacquette hade slutat
räkna — Han kunde ha tagit af några till
en ny bonjour, ty den han har ser ganska
trådsliten ut. — Don Ranudo de Colibrados!
Grosshandlaren betraktade pokalen.
Den kostade mig nära sjuhundra riks