voluter af silkespapper, dels i rose, dels i gult eller blått. — Och så skulle jag göra mig besvär att lägga in de här dukaterna så elegant i olika färgadt papper. — Och hon fortfor att uppveckla hvartenda omslag, liksom för att försäkra sig om att inte guldmynten voro bortbytta. Aktning, aktning! — deklamerade grosshandlaren, alltjemt promenerande. — Jaså, han kunde inte bestå mig någon högaktning. Men jag ska visa den der herrn, att man skrifver inte så der svarfvadt, förnämt och kyligt till personer i min ställning. — Hvad är det han är, egentligen ? — grosshandlaren tvärstannade — Skolpojke, ingenting annåt, om han också om några månader tar den briljantaste examen! — Skolpojke är han och son till en fattig enka, som lefver på linnesöm! sAck, kära Agathon, modren är född friherrinna, det är bara det man villlåta oss Borgarfolk veta! — Borgarfolk! — utropade Agathon. — Borgarfolk! En borgare, som ser ministrar vid sitt middagsbord! Det är verkligen alla sextio dukaterna tillbaka. — Fru Jacquette hade slutat räkna — Han kunde ha tagit af några till en ny bonjour, ty den han har ser ganska trådsliten ut. — Don Ranudo de Colibrados! Grosshandlaren betraktade pokalen. Den kostade mig nära sjuhundra riks