Som ni ser är detta uppslag temligen hvardagligt, men det är utarbetadt med talang och skulle utan tvifvel intressera, om icke exposån vore alltför långt utdragen. n kärleksförklaring blir följden af återseendet, och när det grefliga paret kommer för att hemta lilla. fröken förklarar hon att hon vill stanna qvar hos Edvard. Då reser sig bördshögmodet till stridimot denna kärlek, som hotar att göra en välboren och rik fröken till komministerfru. Aldrig! säger det grefliga poem gifver slutligen med sig så mycet, att komministern tillåtes förnya sin begäran om Elisabeths hand när ett år förntit. De boppas att Elisabeths tycke skail förändra sig under tiden. Och så är det slut med första akten. Tre och ett halft år förflyta (något som tydliggöres genom en oerhördt lång entre-akt) och vi återfinna fröken Elisabeth som Edvards hustrn, söfvande ett litet barn, henne3 glädje och tröst under de bittra stunder, som nu ibland fördunkla hennes lefnadshimmel. Hennes rikedom har förspillts genom förmyndarens konkurs; men det är icke detta slag som gör komministerhemmet dystert och stormigt. Det är den unga husmoderns konflikter med svärmodern. Elisabeth förstår icke den gamla qvinnans kärlek till sin son, och hon känner ett slags svartsjuka, då hon ser hur Edvard med kärlek lönar modrens husliga omsorger. Här har författarinnan (det lär nemligen vara ett fruntimmer, som skrifvit stycket) begått ett svårt fel, då hon låter Elisabeths hat till svärmodren framlysa på ett sätt, som skulle kunna föratsättas hos ten qvinna utan uppfostran, men aldrig hos den som varit den ädle Edvards lärjunge. Efter stridigheterna kommer försoningen och upplösningen, men de äro olyckligtvis de svagaste punkterna i hela arbetet. Elisabeth kommer till besinning genom att lyssna på en monolog, som inför publiken skall framställa tankarne hoa3 Edvards mor, men som på samma gång får tjena som ett upplysande medel, att draga den unga qvinnan från hennes avoghet mot svärmodernp. Det fians knappast något som i ett dramatiskt arbete verkar så störande som ett dylikt onaturligt lysnande på andras tankar, och derför bör författarinnan en annan gång vakta sig för ett dylikt missgrepp. Efter åhörandet af monologen klarnar det i Elisabeths själ, och hon tänker på hur bittert det skall kännas för en mor att skiljas från sin son. Hon gripes af en plötslig längtan att se sin egen lilla gosse, och vid ljuset af en i spiseln påtänd torrvedssticka skyrdar hon in i kammaren, för att se hur den lille sofver. I torrvedsstickan ligger den siutliga försoningen, ty Elisabeth ser icke att en gnista faller ner i vaggan, då hon lemnar den I kulissen flammar upp en eld, som kommer åskådaren att tro att både kammaren, vaggan och barnet brinna upp; men det är icke så farligt som det ser ut. Edvards mor räddar den lilla gossen alldeles oskadad och eldsvådan slocknar af sig sjelf. Elisabeth omfamnar barnet och räddarionan, och så är det färdigt med försoningen. Det är en teåtereffekt. af sämsta sorten, och pjesen skulle ha vunnit betydligt, om Elisabeths omvändelse fått fortgå på öfvertygelsens väg och icke afgjorts at slumpen, som låter en gnista falla från en torrvedssticka. Men, som sagdt, stycket har bredvid dessa fel så vackra förtjenster, att kritiken gerna följer pulikens exempel och applåderar. Dialogen är enkel och visar god smak. Många fiva vändningar tyda på, att författarinnan känner något mer af menniskobjertat än ytan. Ett visst manår å la Björnstjerne Björnson, kunde dock utan saknad vara borta. En stor del af framgången kan med fallt skäl skrifvas på det utmärkta spelet. Grefven och grefvinnann (hr N. Almlöf och fröken Bock) gjorde sina små roller till framstående artier. Hr Elmlurd (komministern) framhöll onstnärligt det ädla uti den unga mannens karakter, utan att falla i ni en falsk deklamation, hvartill rollen på flera ställen frestade. Fru Almlöf var en bondgumma, hjertligt trofast och kärleksfull, enkel och raturlig, så naturlig, att hon gerna skulle kunnat dela med sig af sin friskhet åt sonhustrun, fröken EUsabeth, hvars karaktersteckning föreföll något sökt och affekterad, ett fel som fru Hvazser icke kunnde dölja, emedan hennes värderade talang sjelf lider af ett effektsökeri, som ibland fördunklar artistens väl genomtänkta spel. Efter första akten, och efter pjesens slut, inropades samtliga de spelande. Derefter härdea ron nå författaren. och då framträdde