Som ni ser är detta uppslag temligen hvar-
dagligt, men det är utarbetadt med talang
och skulle utan tvifvel intressera, om icke
exposån vore alltför långt utdragen.
n kärleksförklaring blir följden af återse-
endet, och när det grefliga paret kommer för
att hemta lilla. fröken förklarar hon att hon
vill stanna qvar hos Edvard. Då reser sig
bördshögmodet till stridimot denna kärlek, som
hotar att göra en välboren och rik fröken till
komministerfru. Aldrig! säger det grefliga
poem gifver slutligen med sig så myc-
et, att komministern tillåtes förnya sin be-
gäran om Elisabeths hand när ett år för-
ntit. De boppas att Elisabeths tycke skail
förändra sig under tiden. Och så är det slut
med första akten.
Tre och ett halft år förflyta (något som tyd-
liggöres genom en oerhördt lång entre-akt)
och vi återfinna fröken Elisabeth som Edvards
hustrn, söfvande ett litet barn, henne3 glädje
och tröst under de bittra stunder, som nu
ibland fördunkla hennes lefnadshimmel. Hen-
nes rikedom har förspillts genom förmynda-
rens konkurs; men det är icke detta slag som
gör komministerhemmet dystert och stormigt.
Det är den unga husmoderns konflikter med
svärmodern. Elisabeth förstår icke den gamla
qvinnans kärlek till sin son, och hon känner
ett slags svartsjuka, då hon ser hur Edvard
med kärlek lönar modrens husliga omsorger.
Här har författarinnan (det lär nemligen vara
ett fruntimmer, som skrifvit stycket) begått
ett svårt fel, då hon låter Elisabeths hat till
svärmodren framlysa på ett sätt, som skulle
kunna föratsättas hos ten qvinna utan uppfost-
ran, men aldrig hos den som varit den ädle
Edvards lärjunge.
Efter stridigheterna kommer försoningen och
upplösningen, men de äro olyckligtvis de sva-
gaste punkterna i hela arbetet. Elisabeth
kommer till besinning genom att lyssna på en
monolog, som inför publiken skall framställa
tankarne hoa3 Edvards mor, men som på samma
gång får tjena som ett upplysande medel, att
draga den unga qvinnan från hennes avoghet
mot svärmodernp. Det fians knappast något som
i ett dramatiskt arbete verkar så störande
som ett dylikt onaturligt lysnande på andras
tankar, och derför bör författarinnan en annan
gång vakta sig för ett dylikt missgrepp.
Efter åhörandet af monologen klarnar det
i Elisabeths själ, och hon tänker på hur bit-
tert det skall kännas för en mor att skiljas
från sin son. Hon gripes af en plötslig läng-
tan att se sin egen lilla gosse, och vid ljuset
af en i spiseln påtänd torrvedssticka skyrdar
hon in i kammaren, för att se hur den lille
sofver. I torrvedsstickan ligger den siutliga
försoningen, ty Elisabeth ser icke att en gni-
sta faller ner i vaggan, då hon lemnar den
I kulissen flammar upp en eld, som kommer
åskådaren att tro att både kammaren, vag-
gan och barnet brinna upp; men det är icke
så farligt som det ser ut. Edvards mor räd-
dar den lilla gossen alldeles oskadad och elds-
vådan slocknar af sig sjelf. Elisabeth om-
famnar barnet och räddarionan, och så är det
färdigt med försoningen. Det är en teåter-
effekt. af sämsta sorten, och pjesen skulle
ha vunnit betydligt, om Elisabeths omvän-
delse fått fortgå på öfvertygelsens väg och
icke afgjorts at slumpen, som låter en gni-
sta falla från en torrvedssticka.
Men, som sagdt, stycket har bredvid dessa
fel så vackra förtjenster, att kritiken gerna
följer pulikens exempel och applåderar. Dia-
logen är enkel och visar god smak. Många
fiva vändningar tyda på, att författarinnan
känner något mer af menniskobjertat än ytan.
Ett visst manår å la Björnstjerne Björnson,
kunde dock utan saknad vara borta.
En stor del af framgången kan med fallt
skäl skrifvas på det utmärkta spelet. Gref-
ven och grefvinnann (hr N. Almlöf och fröken
Bock) gjorde sina små roller till framstående
artier. Hr Elmlurd (komministern) framhöll
onstnärligt det ädla uti den unga mannens
karakter, utan att falla i ni en falsk dekla-
mation, hvartill rollen på flera ställen frestade.
Fru Almlöf var en bondgumma, hjertligt tro-
fast och kärleksfull, enkel och raturlig, så
naturlig, att hon gerna skulle kunnat dela med
sig af sin friskhet åt sonhustrun, fröken EU-
sabeth, hvars karaktersteckning föreföll nå-
got sökt och affekterad, ett fel som fru Hvaz-
ser icke kunnde dölja, emedan hennes värde-
rade talang sjelf lider af ett effektsökeri, som
ibland fördunklar artistens väl genomtänkta
spel.
Efter första akten, och efter pjesens slut,
inropades samtliga de spelande. Derefter
härdea ron nå författaren. och då framträdde