min kropp, och med undantag af dess färg och
veck-här--och der liknar den på ett förs
villande sätt den vanliga menniskohuden. Ni
gissar lätt till det öfriga. Läkaren föreslog, att
jag skulle söka draga vinst af detta ovanliga fe:
nomen. Öch jag, stackare, gick in på hans för-
slag. Vi genomreste tillsammans Asien; och
belt nyligen ba vi kommit. till Europa. Så ofta
jag altager den konstgjorda huden, sliter jag
mycket ondt; ty den verkliga är så tunn, att
blott luftens tryckning besvärar mig på det hög-
sta. Men h all jog väl göra? En hvar
sitt öde att bäral
n harjagt. En korrespondet från Norr:
öt osten berättar följande:
re satt härom morgonen
ö rökande sin cigarr och i
allsköös ro - beskådan förbigående. Hvad
kommer då plötsligt inom hans synkretst
Jo, en fuilrustad jägare med bössa och skjut
iska, ur I vimnda befien af en Jösse
elt nisvist sincko, och detta. midt under
rbjuden tid! FPattad af tjenstenit var vår hof-
jägmästare nära deran, att i nattrock och tofflor
rusa ut på gatan för att egenhändigt gripa både
lugbrytaren, jägaren, och corpus delicti, haren.
Han hejdade sig dock i det afgörande ögonblie-
ket, men efter en brådstörtad toilett bar det af
med så mycket raskare fart. Polisens tjenstean-
dar nppjagades ur sitt vanliga lugn, hos en hvar
af dem inskärptes den oerhörda fräckheten i det
mot kongl. jagistadgan begågna brottet, och myc-
ket begripliga anspelnivgar på polisens försum-
lighet att iske se upp vid dylikt, saknades icke
heller. Sporrad deraf och vägledd af det sig-
nalement hofjigmistaren afgaf, var polisen snart
jägaren på spåren. Han omringades och befanns
vara — en beskedlig söndagsjigare, som kanske
aldrig i sin lefnad gjort en lefvande hare förtär,
men som fått det infallet att på morgonävisten
lita fotografera sig i jagtkostym och för att göra
iMlusfondn desto fullstindigare, hos en charkuteri-
handlande affat sig en hare, som var både
rdentligt skjuten i laga tid och behörigen stämp-
lad I