min kropp, och med undantag af dess färg och veck-här--och der liknar den på ett förs villande sätt den vanliga menniskohuden. Ni gissar lätt till det öfriga. Läkaren föreslog, att jag skulle söka draga vinst af detta ovanliga fe: nomen. Öch jag, stackare, gick in på hans förslag. Vi genomreste tillsammans Asien; och belt nyligen ba vi kommit. till Europa. Så ofta jag altager den konstgjorda huden, sliter jag mycket ondt; ty den verkliga är så tunn, att blott luftens tryckning besvärar mig på det högsta. Men h all jog väl göra? En hvar sitt öde att bäral n harjagt. En korrespondet från Norr: öt osten berättar följande: re satt härom morgonen ö rökande sin cigarr och i allsköös ro beskådan förbigående. Hvad kommer då plötsligt inom hans synkretst Jo, en fuilrustad jägare med bössa och skjut iska, ur I vimnda befien af en Jösse elt nisvist sincko, och detta. midt under rbjuden tid! FPattad af tjenstenit var vår hofjägmästare nära deran, att i nattrock och tofflor rusa ut på gatan för att egenhändigt gripa både lugbrytaren, jägaren, och corpus delicti, haren. Han hejdade sig dock i det afgörande ögonblieket, men efter en brådstörtad toilett bar det af med så mycket raskare fart. Polisens tjensteandar nppjagades ur sitt vanliga lugn, hos en hvar af dem inskärptes den oerhörda fräckheten i det mot kongl. jagistadgan begågna brottet, och mycket begripliga anspelnivgar på polisens försumlighet att iske se upp vid dylikt, saknades icke heller. Sporrad deraf och vägledd af det signalement hofjigmistaren afgaf, var polisen snart jägaren på spåren. Han omringades och befanns vara — en beskedlig söndagsjigare, som kanske aldrig i sin lefnad gjort en lefvande hare förtär, men som fått det infallet att på morgonävisten lita fotografera sig i jagtkostym och för att göra iMlusfondn desto fullstindigare, hos en charkuterihandlande affat sig en hare, som var både rdentligt skjuten i laga tid och behörigen stämplad I