t ful glo h varmt. Hvarjehanda nyheter. En man, som kan krypa ur sitt skinn och åter in I detsamma. Låter icke detta bra besynnerligt? Virdaste Täsare, det är ej nog med att ni finner. det mirakalöst; hi siger genast inom er sjelf att det är (en fen omöjlighet, och ni föresätter er att icke tfo ett enda ord af den beskrifning, som här följer. Och ri förebrå er ingalunda er klentrogenhet. Men å andra sidan — skulle vi vil stå till svars med att undanhålla er nedanstående skildring, som meddelas i en fransk tidning af en ung journalist, ett ögonvittne, som rest från Paris till London. enkom för att förvissa sig oms cw faktum, hvilket. han insåg skulle intressera publiken, men som han, efter hvad han sjelf säg af fruktan att bli utskrattad, e tordes komma fram med, förrn han med sina egna ögons vittnesbörd fått dess verklighet bekräftad. Vitro det icke; och vi berätta alltså: Blue-Bells är namnet på ett mycketanspråksöst nöjenas tempel i London. Der ser man lan s. k. gentlemän uppträda. Imellertid händer äfven detta någon gång och sed ä ednast då för någon tid sedan ett plakat af följande innehåll befanns uppklistradt på porten till detsamma: Oerhördt! Makalöst! Kloekan 9 skall den hedervärde Li-Miao-Sing hiför det vördade publikomafärsga sin hud. år journalist skyndade sig att uppsöka Blue: ells. Vi förbigå hans Beskrifning af lokalen samt hvad-hav-beriättar om sit och de öfriga åskådarnes otålighet, till dess klockan tändtligen slog 9 och döt tillkänneg ifs att Li-Miao-Sing skulle presentera sig. En djup tystnad inträdde skrifver kan ; Sman skafte kuna ha hört en fluga surra. 4 Hvad mig Weträffar, frågace jag mig sjelf, för hvilkep OhfEgligemstiäkati oh. vi sknllekom. ma alt ntsättas. Plötsligen öppnades dörren till scenen, och en man. visade sig. Han bar kinesisk årligt och företeddevid första anblicken ingenting ovanligt; men den gula huden syntes något skrynklig, Han hade på sig en vid kappa; hufvudet var takadt och en lång bårfäta lopp från hjessan tända ned till hälarne. Ringar af ännu mörkare färg än det öfriga ansigtets omgåffo Känds Ögon. Had gjorde em lät bugning. Örkestern uppspelade en marsch, som jag gerna vill tro vara Bi nosisk i anseende till dess totala brist på-melodi.-Mannen trädde fram till ramen och aftog sin kappa; han var nu naken änla till medjan. Hvad härefter följde var förfärligt att skåda; något sådant har väl aldrig ens Baudelaire kunnat drömma. om. Kinesen förde båda händerna till sin hjessa; det såg ut som upplöste ban en knut, Huden började gå i sär; åskådarne sågo en röd springa bildasi, Jenna springa blefalltstörre; huden skiljdv sig i tvinne delar som samtidigt afdrogos, så att slutligen hela ansigtet blottades. Det var ohyggligt att se på. Man hade för ögonen ett menniskohufvud, beröfvadt sin naturliga betickning; man såg det röda köttet, de hvitaktiga musklerna etc. Snart blottades ifven axlarne, armarne, brö: stet . . . En fantastisk täffar Man hörde qväfda rop i salen. Alla menniskor voro dödsbleka. Kinesen tycktes le med sina fuktiga blodröda Iäppar. En syn omöjlig att beskrifva. Iuden hängde ned från mannens medja mot golfvet. En stund stod han orörlig. Derefter lyftade ban upp armarne. och förde dem mot hufvudet; man såg alla musklerna röra sig. Journalisten tillslöt ögonen och öppnade dem först när kinesen aflägsnat sig, En stund sednare förskaffade honom en vän tillfälle att i ett gidorum språka med den onaturlige mannen. Denne berättade för dem sina lefnadsöden och förklarade det besynnerliga fenomen, de bevittnat; Li-Miao-Sing ir kines. För fem år sedan tjenstjorde han i de s. k. Tai. Pingernas arm6; men tillstod han, djefvulen frestade mig och jag lockades. att bedrifva ett uselt yrke. Jag skickades såsom spion till Himmelens söners liger, och jag förrådde mina bröder. i-Pingerna märkte att min frånvaro räckte alltför ling, svuro de vid Hang-Sew-Tseven (så kallas den som bildat deras samfund) att hämnas på mig. Åtta dagar sednareblef jag tagen tll fånga Tai-Pingernäs hämd var förfärlig. Dedömde mig att stympas; min kropp skulle huggas i tiotusen bitar. Hvilken tortyr! Jag blef bunden, och begagnande sig af en skarpslipad knit, afslet bödeln det ena stycket efter det andra af min hud. Jag vet icke hvad som hände. Det var gräsliga qval jag led; jag tyckte att jag badade i kokande olja. Snart förlorade jag allt medvetande. När jag återfick sansen, förundrade det mig att jag ännu lefde . . . En man satt bredvid mig. Han berättade, att Tai Pingerna Blifvit öfrerraskade under det den långsamma afrättningen höll på att försiggå, att man lossat mina fjettrar men sedam öfvergifvit mig, i den trön att jag var död. Endast mina ben hade undgått den förfärliga knifven. Mannen, som talade till mig, var läkare. Huru länge skötte han mig? Det kan jag ej säga; till den grad ledjag. Men efter tre månaders förlopp hade på min stackars kropp bildat sig ett slags tunnt, genomskinligt skinn. eller rättare en hinna, genom hvilken man tydligen kunde urskilja mina musker. Jag var räddad; men den minstarörelse aftvingade mig rop af smärta. Likarei syntes fandera på ett projekt. Han dröjde någon tid, för att se om. hinnan skulle bli tjockare. Den förblef dock fortfarande genomskinlig och gick sönder, så snart hon vidrördes. Då Tittade ban på att fabricera en konstgjord hud, smidig så att den slöt sig troget utefter kroppens former. Jag pinades i början mycket; men småningom blef jag van vid denna besynnerliga beklädnad, som jag hvarie morgon måste hålla I ola en tilnnia