t ful glo h varmt.
Hvarjehanda nyheter.
En man, som kan krypa ur sitt
skinn och åter in I detsamma.
Låter icke detta bra besynnerligt? Virdaste
Täsare, det är ej nog med att ni finner. det mi-
rakalöst; hi siger genast inom er sjelf att det
är (en fen omöjlighet, och ni föresätter er att
icke tfo ett enda ord af den beskrifning, som
här följer.
Och ri förebrå er ingalunda er klentrogenhet.
Men å andra sidan — skulle vi vil stå till
svars med att undanhålla er nedanstående skild-
ring, som meddelas i en fransk tidning af en ung
journalist, ett ögonvittne, som rest från Paris
till London. enkom för att förvissa sig oms cw
faktum, - hvilket. han insåg skulle intressera pu-
bliken, men som han, efter hvad han sjelf säg
af fruktan att bli utskrattad, e tordes komma
fram med, förrn han med sina egna ögons
vittnesbörd fått dess verklighet bekräftad. Vitro
det icke; och vi berätta alltså:
Blue-Bells är namnet på ett mycketanspråks-
öst nöjenas tempel i London. Der ser man
lan s. k. gentlemän uppträda. Imellertid
händer äfven detta någon gång och sed
ä ednast då
för någon tid sedan ett plakat af följande inne-
håll befanns uppklistradt på porten till det-
samma:
Oerhördt! Makalöst!
Kloekan 9
skall den hedervärde Li-Miao-Sing
hiför det vördade publikomafärsga sin hud.
år journalist skyndade sig att uppsöka Blue:
ells.
Vi förbigå hans Beskrifning af lokalen samt
hvad-hav-beriättar om sit och de öfriga åskådar-
nes otålighet, till dess klockan tändtligen slog 9
och döt tillkänneg ifs att Li-Miao-Sing skulle pre-
sentera sig.
En djup tystnad inträdde skrifver kan ; Sman
skafte kuna ha hört en fluga surra. 4
Hvad mig Weträffar, frågace jag mig sjelf,
för hvilkep OhfEgligemstiäkati oh. vi sknllekom.
ma alt ntsättas. Plötsligen öppnades dörren till
scenen, och en man. visade sig. Han bar kine-
sisk årligt och företedde- vid första anblicken
ingenting ovanligt; men den gula huden syntes
något skrynklig, Han hade på sig en vid kappa;
hufvudet var takadt och en lång bårfäta lopp
från hjessan tända ned till hälarne. Ringar af
ännu mörkare färg än det öfriga ansigtets om-
gåffo Känds Ögon. Had gjorde em lät bugning.
Örkestern uppspelade en marsch, som jag gerna
vill tro vara Bi nosisk i anseende till dess totala
brist på-melodi.-- Mannen trädde fram till ram-
en och aftog sin kappa; han var nu naken än-
la till medjan.
Hvad härefter följde var förfärligt att skåda;
något sådant har väl aldrig ens Baudelaire kun-
nat drömma. om.
Kinesen förde båda händerna till sin hjessa;
det såg ut som upplöste ban en knut, Huden
började gå i sär; åskådarne sågo en röd springa
bildasi, Jenna springa blefalltstörre; huden skilj-
dv sig i tvinne delar som samtidigt afdrogos, så
att slutligen hela ansigtet blottades. Det var
ohyggligt att se på. Man hade för ögonen ett
menniskohufvud, beröfvadt sin naturliga betick-
ning; man såg det röda köttet, de hvitaktiga
musklerna etc.
Snart blottades ifven axlarne, armarne, brö:
stet . . . En fantastisk täffar Man hörde qväf-
da rop i salen. Alla menniskor voro dödsbleka.
Kinesen tycktes le med sina fuktiga blodröda
Iäppar. En syn omöjlig att beskrifva. Iuden
hängde ned från mannens medja mot golfvet.
En stund stod han orörlig. Derefter lyftade
ban upp armarne. och förde dem mot hufvudet;
man såg alla musklerna röra sig.
Journalisten tillslöt ögonen och öppnade dem
först när kinesen aflägsnat sig, En stund sed-
nare förskaffade honom en vän tillfälle att i ett
gidorum språka med den onaturlige mannen.
Denne berättade för dem sina lefnadsöden och
förklarade det besynnerliga fenomen, de be-
vittnat;
Li-Miao-Sing ir kines. För fem år sedan tjenst-
jorde han i de s. k. Tai. Pingernas arm6; men
tillstod han, djefvulen frestade mig och jag loc-
kades. att bedrifva ett uselt yrke. Jag skicka-
des såsom spion till Himmelens söners liger,
och jag förrådde mina bröder. i-Pingerna
märkte att min frånvaro räckte alltför ling,
svuro de vid Hang-Sew-Tseven (så kallas den
som bildat deras samfund) att hämnas på mig.
Åtta dagar sednare- blef jag tagen tll fånga
Tai-Pingernäs hämd var förfärlig. Dedömde mig
att stympas; min kropp skulle huggas i tiotusen
bitar. Hvilken tortyr! Jag blef bunden, och
begagnande sig af en skarpslipad knit, afslet
bödeln det ena stycket efter det andra af min
hud. Jag vet icke hvad som hände. Det var
gräsliga qval jag led; jag tyckte att jag badade
i kokande olja. Snart förlorade jag allt med-
vetande. När jag återfick sansen, förundrade
det mig att jag ännu lefde . . . En man satt
bredvid mig. Han berättade, att Tai Pingerna
Blifvit öfrerraskade under det den långsamma af-
rättningen höll på att försiggå, att man lossat
mina fjettrar men sedam öfvergifvit mig, i den
trön att jag var död. Endast mina ben hade
undgått den förfärliga knifven. Mannen, som ta-
lade till mig, var läkare. Huru länge skötte han
mig? Det kan jag ej säga; till den grad ledjag.
Men efter tre månaders förlopp hade på min
stackars kropp bildat sig ett slags tunnt, genom-
skinligt skinn. eller rättare en hinna, genom
hvilken man tydligen kunde urskilja mina musk-
er.
Jag var räddad; men den minstarörelse aftvin-
gade mig rop af smärta. Likarei syntes fandera
på ett projekt. Han dröjde någon tid, för att
se om. hinnan skulle bli tjockare. Den förblef
dock fortfarande genomskinlig och gick sönder,
så snart hon vidrördes. Då Tittade ban på att
fabricera en konstgjord hud, smidig så att den
slöt sig troget utefter kroppens former. Jag pi-
nades i början mycket; men småningom blef jag
van vid denna besynnerliga beklädnad, som jag
hvarie morgon måste hålla I ola en tilnnia