Moder och systrar, som först med glad
förvåning betraktat den vackert arbetade
gilfverpokalen, och hjelpt Birger att upp-
veckla pappersomslagen kring några blanka
dukater, hade nu endast öga för Birger,
som satte julklappen med missmod ifrån
sig på en byrå och sjelf — liksom hem-
sökt af en olycka — sjönk ned på en stol.
Den kom ändå! — hviskade han knappt
hörbart.
Men modrens öra hörde hviskningen, och
fastän hon läste i sin sons känslor, frågade
hon dock. så sakta och vänligt:
Hvilken kom, min gosse?
Belöningen, — förödmjukelsen — suckade
Birger:
De små julaftonsgästerna hejdade vid den
tunga sucken: ett ögonblick sina lekar och
kastade nyfikna ögon på gruppen af deras
välgörare, deras vänner, men — de voro
vana vid att höra suckar — de fortsatte
på nytt sitt glam, såsom om ingenting före-
fallit.
Att inte Bruno, att inte mamsell Fanny
sökte afstyra den här skymfande gåfvan, den
kontanta liqviden för: att jag endast lydde
naturens röst och sökte rädda en medmen-
niska! — Ger då min och min mors fattig-
dom dem rätt att behandla mig som om
jag saknade: ållsgrannlagenhet, al stolt-
het? — Birger lutade sitt hufvud mot mo-
drens Skuldra, der hon stod bredvid hans stol.