Moder och systrar, som först med glad förvåning betraktat den vackert arbetade gilfverpokalen, och hjelpt Birger att uppveckla pappersomslagen kring några blanka dukater, hade nu endast öga för Birger, som satte julklappen med missmod ifrån sig på en byrå och sjelf — liksom hemsökt af en olycka — sjönk ned på en stol. Den kom ändå! — hviskade han knappt hörbart. Men modrens öra hörde hviskningen, och fastän hon läste i sin sons känslor, frågade hon dock. så sakta och vänligt: Hvilken kom, min gosse? Belöningen, — förödmjukelsen — suckade Birger: De små julaftonsgästerna hejdade vid den tunga sucken: ett ögonblick sina lekar och kastade nyfikna ögon på gruppen af deras välgörare, deras vänner, men — de voro vana vid att höra suckar — de fortsatte på nytt sitt glam, såsom om ingenting förefallit. Att inte Bruno, att inte mamsell Fanny sökte afstyra den här skymfande gåfvan, den kontanta liqviden för: att jag endast lydde naturens röst och sökte rädda en medmenniska! — Ger då min och min mors fattigdom dem rätt att behandla mig som om jag saknade: ållsgrannlagenhet, al stolthet? — Birger lutade sitt hufvud mot modrens Skuldra, der hon stod bredvid hans stol.