Några nya taflor å Honstföreningens exposition. Hr G. Ww. Palm exponerar en större tafta: Utsigt af det inre af Stockholm med Riddarholmskyrkan, sådan den var före branden 1835. På knuten af en lägre byggnad till venster på taflan läses: Riddareholmskanalen 1835. Tätt intill synes artistens monögramm och årtalet 1869. Vyen tyckes vara tagen från en liten upphöjning å Strömsborgs södra strand. Målareduken är stor, men väl begagnad. Vi se här många för fremlingen intressanta och för svensken kära föremål. Riddarholmstornet och Riddarholmsbron tillhöra det Stockholm som gått. Riddarhuset, Petersenska huset och, i a!lägset fjerran af fonden, Katarina kyrktorn tillhöra det Stockholm, som Gudilof! ännu finnes qvar. Det var tisdagsmorgonen den 28 juli 1835, klockan var straxt före 8, som det ovanligt hastigt mulnade till öfver Stockholm. Ett ganska kortvarigt oväder uppstod. Efter några få svagare åskkvoallar, sågs en bländande ljungeld, som ögonblickligen åtföljdes af en hela stadens atmosfer häftigt skakande åska. Öfverallt skyndade man till fönstren eller stannade på gatan. Hvar och en trodde, att blixten slagit ned tätt intill honom. Efter en kort stund hördes ännu ett svagt mullrande och snart blef himlen åter klar. Ovädret hade knapt räckt en fjerdedels timma, men blef staden mycket dyrt. Blixten hade samtidigt slagit ned på Riddarholmstornets spets samt Kungsholmstornets och Katarina kyrktorns siffertaflor. På de sednare ställena blef eldskådan ingen eller ringa. Men snart spred sig öfverallt i staden underrättelsen, att det brann i toppen af Riddarholmstornet. På tornets åskledare hade några delar varit bristfälliga, och åskstrålen blifvit, i följd af bristande kontinuitet hos ledaren, ledd rakt in i tornspirans trävirke. Enligt andras uppgift skulle åskledaren först ba börjat 12 å 15 alnar under tornets spets. Hurusom helst ansågs åskledaren fullt betryggande och lärer hafva tillkommit sedan kyrkan varit 2 gånger på 1700-talet utsatt för blixten. Ur en fyrkantigföppning på spirans spets, några få alnar under kulan, hvarpå det förgyllda korset hvilade, sågs fram på f. m. en svag rök framkomma. Öppningen kande då motsvara storleken af 1—2 vanliga jernplätar. Referenten säg från!Munkbrohamnen den .svaga röken uppstiga ur tornspetsens södra sida och hörde nämnas, att elden vore oåtkomlig för släckningsanstalternas påverkan och att man derför vore betänkt på att afsåga tornspiran. ) På tisdagsaftonen lugnade man sig i staden med förtröstan att all fara vore öfverstånden, men påföljande dagens eftermiddag kl. vid pass half 5 klämtade det ånyo. Tornets trävirke hade under tiden kolats sönder. Elden forsade snart ur det öppna tor:et som ur en ässja, under det torutoppea med kors och tupp störtade ner. Vid 7-tiden sågo vi den sista stommen af det ståtliga, 145 anar höga tornet brakande störta ned öfver sina massiva grundmurar tillsammans med ett regn af brinnande bjelkar och ) Det anses, att riksmarskalken grefve Brahe, gom, besynnerligt nog, ledde eldsläckningsanstalterna, motsatte sig denna, af en kapten Nyström agna åtgärd. Vi hafva någonstädes läst, att år 1700 uppklättrade kopparslagaren Nils Palm till toppen af tornspiran, på små för ändamålet insatta jernpics med den förgyllda tuppen på ryggen. Jppkommen till spetsen, satte han sig öfver korset, fäste hanen deruppe, drog så en butelj vin och et par glas ur fickan, drack deras majestitös och rikets skål, kastade glasen ner, af hvilka ft höom oskadadt till marken, samt begaf sig, ned: ar till beslut på allt han äfven afskjutit tvenne medhafda pistoler, helt lustigt ner igen samma vär han gått upp. D.N.