Wärendsflickans visa.
Jag är en. ringa flicka från Blendas fosterbygd,
Der minnet täljer in om Wirendshiren;
Der blomsterkungens vagga stod midt i lundens
skygd,
Och östervågen sjunger invid skiren.
Der höll han föreläsning, naturens prest och
toll
Hauns lärosal var skogen och blommorna hans
folk,
Och spiran sträckte han från norr till söder.
Det är från våra bygder, ifrån vår djupa dal,
(Der sorgsna röster nu om biståud ropa)
Som svenska sångens ära flög ut, en näktergal,
Alt sjunga svenska nu för Europa.
Hvems är den näktergalen, som slår i söderns
vår?
Hör Smålands skogar susa med stilla genljud:
svår!
wWVår svara högljudt fjellarna i norden.
Man säger att derute hon sjunger nu för bröd,
För bröd åt sina arma svenska bröder;
Ty nordan flög med ryktet om våra bygders
nöd
Utöfver hafvets gräns till gifmild söder.
Då blef jag varm i hågen, jag grep min van-
dringsstaf.
Jag färdats genom skogar, jag dats öfver haf,
Så kom jag bit till stolta milarstaden.
Ej kan jag hennes sånger, ej har jag hennes
nämn.
Långt mindre hennes underbara tunga. :
Dock slår så varmt, som hennes, ett hjerta i min
famn
Och fattigdomens visa kan jag sjunga. -
Den visan vill jag sjunga för hela Sveriges jord,
Af sorgen fick jag tonen, af nöden fick jag ord,
Så föddes uppå olird tunga sången.
Det bor från fordomtimma i Smålands enkla
bygd
En stan, med flit-och sparsamhet förtrogen,
Der bonden trifves gerna i furukojans skygd
Och odlar nöjd sitt ringa torp isk
Med källans dryck belåten och ha
Han allt för ofta sålde sin kraft för unde
För vinsten af en knapp, en ringa penning.
Då kom ett år af missvext, af jemmer och för-
lust,
Det kom en tid af ytterligt elände,
Ty intet regn gaf himlen och jorden ingen must,
Och sommarsolen åkerns gröda brände.
Det sköna löftesbrefyet, som utaf våren skrefs
På gröna fält och ängar, helt plötsligt sönder-
ref,
Och tomma axen ingen äring skänkte.
Nu går den bleka hungern från by mn by om-
ring,
Och ber livar kristen broder sig förbarma.
Af tiggarn tiggarn bedes, men undfår ingen-
ting,
Hvad kan den arma gifva åt den arma?
Sen brödförrådet, bakadt af halm och bark, är
slut
Sen sista kakan delats i många stycken ut
I hungersnödens spår går hungersdöden.
Och spenabarnet svälter vid modrens bröst till
döds
Dess varma niringskälla börjat brista. :
Det är af alla källor den sista, som föröds,
Dess djupa flöde qviller i det sista.
Men ve! nu har dess åder omsider tagit slut,
Kungsådran i naturen; nu har hon sinat ut,
Ty lifvets flod står stilla och förstelnad.
Och nu är våren kommen och i hvartenda steg
På fält och äng det grönskar ren och knoppas.
Men uti nödens hembygd, der grönskar ingen teg
Och intet hjerta fröjdas der och hoppas.
På obesådda tegar fer ingen grönklidd vår,
Och ingen skörd skall bergas på fält, der ingen
sår.
Och nu, och nu är såningstiden inne!
Så utså nu ditt sädes du svenska menighet,
Förrän det sägs att stunden är förliden!
Det korn du ligger neder skall bära frukter, det
Skall bära riklig skörd i andetiden.
Och linge skall ett-släigte i Småländsk foster-
bygd,
För barn och barnbarn tiälja i låga kojans skygd
Om brist och hjelp, den underbara sägnen.
fp
Så ljuder sorgsna sången om hungrens bittra
nöd,
Jag sjunger den för bröd åt mina bröder!
Jag sjunder .den i nörden, som andens maning
bjöd,
Då näktergalen sjunger sin i söder. :
Se offerkistan öppnas! — Slut ej ditt hjerta till,
Köp Wirendsflickans visa. — Den kostar hvad
du vill,
Köp Wirendsflickans enkla tiggarvisa!)
S.
) Förstljes vid den bazar, som i dessa dagar
kommer att öppnas för smålindningarne, och
hvartill gåfvor innu ett par dagar emottagas af
förut uppgifna personer.