Wärendsflickans visa. Jag är en. ringa flicka från Blendas fosterbygd, Der minnet täljer in om Wirendshiren; Der blomsterkungens vagga stod midt i lundens skygd, Och östervågen sjunger invid skiren. Der höll han föreläsning, naturens prest och toll Hauns lärosal var skogen och blommorna hans folk, Och spiran sträckte han från norr till söder. Det är från våra bygder, ifrån vår djupa dal, (Der sorgsna röster nu om biståud ropa) Som svenska sångens ära flög ut, en näktergal, Alt sjunga svenska nu för Europa. Hvems är den näktergalen, som slår i söderns vår? Hör Smålands skogar susa med stilla genljud: svår! wWVår svara högljudt fjellarna i norden. Man säger att derute hon sjunger nu för bröd, För bröd åt sina arma svenska bröder; Ty nordan flög med ryktet om våra bygders nöd Utöfver hafvets gräns till gifmild söder. Då blef jag varm i hågen, jag grep min vandringsstaf. Jag färdats genom skogar, jag dats öfver haf, Så kom jag bit till stolta milarstaden. Ej kan jag hennes sånger, ej har jag hennes nämn. Långt mindre hennes underbara tunga. : Dock slår så varmt, som hennes, ett hjerta i min famn Och fattigdomens visa kan jag sjunga. Den visan vill jag sjunga för hela Sveriges jord, Af sorgen fick jag tonen, af nöden fick jag ord, Så föddes uppå olird tunga sången. Det bor från fordomtimma i Smålands enkla bygd En stan, med flit-och sparsamhet förtrogen, Der bonden trifves gerna i furukojans skygd Och odlar nöjd sitt ringa torp isk Med källans dryck belåten och ha Han allt för ofta sålde sin kraft för unde För vinsten af en knapp, en ringa penning. Då kom ett år af missvext, af jemmer och förlust, Det kom en tid af ytterligt elände, Ty intet regn gaf himlen och jorden ingen must, Och sommarsolen åkerns gröda brände. Det sköna löftesbrefyet, som utaf våren skrefs På gröna fält och ängar, helt plötsligt sönderref, Och tomma axen ingen äring skänkte. Nu går den bleka hungern från by mn by omring, Och ber livar kristen broder sig förbarma. Af tiggarn tiggarn bedes, men undfår ingenting, Hvad kan den arma gifva åt den arma? Sen brödförrådet, bakadt af halm och bark, är slut Sen sista kakan delats i många stycken ut I hungersnödens spår går hungersdöden. Och spenabarnet svälter vid modrens bröst till döds Dess varma niringskälla börjat brista. : Det är af alla källor den sista, som föröds, Dess djupa flöde qviller i det sista. Men ve! nu har dess åder omsider tagit slut, Kungsådran i naturen; nu har hon sinat ut, Ty lifvets flod står stilla och förstelnad. Och nu är våren kommen och i hvartenda steg På fält och äng det grönskar ren och knoppas. Men uti nödens hembygd, der grönskar ingen teg Och intet hjerta fröjdas der och hoppas. På obesådda tegar fer ingen grönklidd vår, Och ingen skörd skall bergas på fält, der ingen sår. Och nu, och nu är såningstiden inne! Så utså nu ditt sädes du svenska menighet, Förrän det sägs att stunden är förliden! Det korn du ligger neder skall bära frukter, det Skall bära riklig skörd i andetiden. Och linge skall ett-släigte i Småländsk fosterbygd, För barn och barnbarn tiälja i låga kojans skygd Om brist och hjelp, den underbara sägnen. fp Så ljuder sorgsna sången om hungrens bittra nöd, Jag sjunger den för bröd åt mina bröder! Jag sjunder .den i nörden, som andens maning bjöd, Då näktergalen sjunger sin i söder. : Se offerkistan öppnas! — Slut ej ditt hjerta till, Köp Wirendsflickans visa. — Den kostar hvad du vill, Köp Wirendsflickans enkla tiggarvisa!) S. ) Förstljes vid den bazar, som i dessa dagar kommer att öppnas för smålindningarne, och hvartill gåfvor innu ett par dagar emottagas af förut uppgifna personer.