Riksdagen; har i lördags afslutat behandlingen af det särskilda utskottets betänkande öfver regeringens förslag till antagande af vissa principer och åstadkommande af vissa förändringar i Sveries landtförsvar. Båda kamrarne hafva vägrat bifalla nästan allt hvad regeringen föreslagit. Första kammaren har dock för artighets skull förklarat att det endast är för närvarande, som den ogillat åtskilliga af de vigtigaste delarne i förslaget. Andra kammarens majoritet har under de långa diskussionerna alldeles tydligt uttalat genom hrr Liljencrantz, C. J.Bengtsson, Jöns Pehrsson, Sven Nilsson m. fl. att den alldeles icke vill veta af någon förändrad organisationsplan, som medför större kostnader eller andra bördor än dem landet nu drager för försvarsverket. Samma majoritet har ock förklarat sig icke gå in på beväringsöfningarnes utsträckande från 30 till 60 dagar, eller på beväringsskyldighetens förlängande öfver år. Båda kammarne hafva (den ena med 53 röster mot 32, den andra med 85 mot 62 — således tillsamman med 138 röster mot 94) beslutat, att icke begära framegnade af något nytt organisationsförslag. Man kan således hoppas att försvarsfrågan numera ej på länge skall borttaga regeringens och riksdagens tid från det angelägnare handläggandet af frågorna om den civila statstjenstens reorganisation, från undervisningsväsendets omdaning och från de ekonomiska angelägenheterna, hvilka framför allt hafva rätt till att vinna det största afseende. HDet hördes på många af landtmannapartiet i andra knmmaren, att detta vill blifva indelningsverket qvitt utan aflösning och anser sig ega berättigadt anspråk derpå, men deuna åsigts riktighet bekämpades af många utmärkta talare och synes svårligen komma att finna gehör. I gtrid mot nämnda partis sträfvande fattades (i andra kammaren med 10 rösters majoritet) det vigtiga beslutet att, om de afsutna rusthållsregementenas och kårernas nummer ej vilja före 1873 års slut ingå på nya vakanskontrakter, skall regeringen ega från dem indraga rusthållsoch augmentsräntorna samt underkasta dem ordinarie rotering. Under de lifliga debatterna har ickeförekommit någonting, som ger anledning att betvifla, att kamrarne hysa synnerlig aktning för den krigsminister, som med stor uppoffring af sin beqvämlighet under två år arbetat på att åstadkomma en god lösning af försvarsfrågan — en fråga, som dock aldrig kan lösas lyckligt på annat sätt, än derigenom att monarkerna frivilligt afstå från sina stående armfer eller folken sjelfva genom revolution indraga både monarker och armåer.