författaren till La comedie humaine, som
hade för mycket snille för att kunna föra ett
regelbundet lefnadssätt. Han afgudade konst-
saker; detta ären passion, som man finner
hos de flesta artister, men det är en passion,
som en penningmenniska sällan kan fatta.
Ba!zac ruinerade sig emellertid tör att till-
fredsställa denna böjelse. Exekutionsbetjenter
letade alltid efter honom; då de ej kunde taga
hans konstskatter, hvilka för kreditorerna ej
egde synnerligt värde, sökte de i stället att be-
mäktiga sig hans person. Detta gjorde att Bal-
zac ej hade något stadigt hemvist. Att träffa
honom berodde på en slump; man lemrade
bref till hozom på några cafer, som han
brukade be:öka. Men stundom hände, att
han ej på långa tider kom dit. För att kunna
hålla mitt löfte till Lamartine utsatte jag
middagen cn månad derefter. Jag lemnade
bref till Balzac på alla de ställen, Jag visste
att han brukads beöka. Jag sade honom
att det var för att göra bekantskap med La-
martine, Henrik Heine och andra snillen, som
jag önskade se honom hos mig. På utsatt
deg en månad derefter voro alla gästerna
församlade. Lamartines första ord då han
inkom voro: Kommer Balzac?4 — Min vän,
svarade jag, vi tå hoppas det bästa, men
jag har ingenting hört från honom. Både
Lamartine och Heine voro mycket ledsna;
de voro öfsertygade om att han ej skulle
komma. Klockan slog 7. Vi skulle sätta
oss till bords. Då avmältes Balzac. Aldrig
glömmer jag de blickar, som utbyttes meilan
do3sa båda snillen.
Man kan väl föreställa sig hvad det blef
för en middag. Glädtigheten tog plats mel-
lan politiken och qvickheten! Huru kunna be-
skrifva en sådan måltid! Balzac, Heine, La-
martine äro ej mera bland de lefvande, men
deras namn skola i all tid intaga en fram-
ståeade plets ho: våra efterkommande; de
voro alla tre talare genom tanken, poeter
genom känslan, målare genom sina bilder.
Karnevalen är läcgesedan slat, åtminstone
på boulevarderna; i salongerna har den fort-
gått långt derefter, åtminstone i toiletterna.
Sällskapslifvet i Paris erbjuder för närva-
vande det mest bizarra skådespel för en
granskare. Furstinnan Metternich, som an-
ger tonen i den högsta societeten, bar på en
af sira senaste mottagningar för diploma-
tiska kåren en liten hatt, som under åtta da-
gar blef talämnet bland alla damer — man
skulle icke i den klerikala och politiska verl-
den kunnat göra större affär af en kardinals-
hatt. Denna metternichshatt är således nu
på högsta moden; den sitter på öronspetsen
liksom herdinnebattarna i Florians romaner;
den är af blått sidensarge, garnerad med hvita
törnrosor. Vid samma tillfälle bar furstinnan
fver axlarne ev fichu Marie Antoinette af
hvit tyll, broderad med fjärilar af blått silke
och silfver; en biå sidensargetunique, garne-
rad med hvita törnroior, öfver en hvit tyll-
klädning, hvarå voro broderade fjärilar lik-
som på tuviquen.
Både långa och korta klädningar komma
att bibehålla sig; modet vill att fötterna skola
synas på promeraden; följaktligen göras de
långa klädviogarne korta framtill, men förses
bak med ett ofantligt släp, som bäres upp
öfver armen, Modet är icko nytt — hvad
fins för öf igt nytt under solen! — det bru-
kadez3 redan under Ludvig XVI:s tid och så-
dana kiädningar kallades då: robes queue du
diable. Till denna drägt nyttjas Versailles-
hatt, som är rund och går långt ned på pan-
nan samt är rikt prydd med fjädrar; dessa
hattar förskrifva sig ända från Ludvig XV:s
tid.
Det säges, att direktören för stora operan
ämnar neka inträde på amfiteatern åt de frun-
tiamer, som bära de höga coiffyrerna, eme-
dan de förtaga snblicken af scenen för dem,
som blifva nog olyckliga att sitta bakom, samt
föranleda ständiga tvister mellan åskådarne.
Operans direktör har att åberopa en kungö-
relse från 1779 rörande samma ämne. Man
kan föreställa: sig till hvilken höjd hårkläds-
larne då hade stigit, när man läser följande
utdrag ur den kungliga officiella Monitören för
den 14 febr. 1778:
Drottoingen besökte i går operan. Inkom-
sten för aftonen utgjorde 24,000 livres(?).
När drottoingen (Marie Antoinette) stigit ur
vagnen gick hon in i sin loge; der påsatte
man hennes majestät dess plymer, hvilka voro
så höga att hon ej kunnat hafva dem på sig
i vagnen. De damer, som ej kunnat blifva
coifferade rära intill teatern — (det fanns
nemligen flera frisörer boende derinvid, men
de kunde ej hinna till för alla) — dessa damer,
hvilka således nödgades låta hemma kläde sig i
håret, måste, för att bibehålla hårklädseln
orubbad, ligga på kvä i sina vagnar i stället
för att sitta på dynorna. En dam, klädd på
detta sätt, åkte derför alltid ensam, — Det
är för att hindra ett så betänkligt stigande
af hårgalenskapen, som direktören ämnar upp-
lifva det gamla förbudet.
Se här en anekdot från den sista stora ba-
len, som gafsa af förnäm betjening: två kam-
martjenare promenerade arm i arm. Den
ene sade: rå, du har lemnat din markis?
Ja, jag måste väl. Hans cigarrer voro så
dåliga.
KR NNE NGE