rm
(Från Dagens Nyheters korrespondent.)
Med den djupaste bedröfvelse mottog Paris
u :derrättelsen om Lamartinves död; han var
en af vårt tidehvars märkvärdigaste män,
ett litterärt snillo — Frarkrikes ära. Det
rykte, han åtnjöt, var välförtjent: han var
det värdigt genom sin själs och sitt snilles
storhet, genom sitt hjertas godhet. Skalden,
fom har besjungit Gud, menniskan och natu-
ren, har nu slutit sina ögon för alla skapel-
sens skönheter, men hans sånger skola fort-
lefva. århundraden — ja, de äro odödliga.
Lik de fleste af våra stora snillen utvalde
Lamartine sjelf sin sista hvilostad; dessa snil-
len, de älska att efter ett lif, fullt af strider
och stormar, få sofra den sista, långa söm-
nen i frid. Föga bry de sig om verldslig få-
fänga; de önska att gifva sin hvilostad en
prägel af enkelhet, som utgör densammas
enda prydnad.
Så skref Napoleon: Jag önskar, att mitt
stoft må få hvila- hos det franska folket, som
jag så högt har älskat. — Chateanbriand
lät spränga sin grafi en granitklippa nära
Saint Malo: Den liknar ett örnnäste, från
hvilket man kan blicka ut både öfver Ocea-
nen och fasta landet. Han gick ofta för att
söka hvila i denna dystra graf, som kommer
att ega bestånd lika länge som hans namn.
Han lyssnade der till vågornas brus — denna
sång, som skulle bli hans enda sällskap un-
der dön sista hvilan. Äfven den nyss bort-
gångne Lamartine hade sjelf utvalt den plats,
der han öaskade bvila, och han ville ej att
någon ceremoni till hans ära skulle hållas i
Paris. Han sade: Nej, jag vill icke, att
man med toma ord och fraser skall störa
min hänryckning i det ögonblick, då lifvets
gåta löses för mig.X Det kejserliga påbud,
som åt Lamartine anslog en storartad begraf-
sing ishela Frankrikes namn, har i följd häraf
j kunnat bringas till verkställighet — denna
hyllning, såsom bevis på ett helt folks tack-
samhet, strandade mot den aflidnes vilja, vör-
dad af hans familj, som samvetsgrant upp-
fyllde den aflidne skaldens uttalade önskan.
Begrafningen egde rum i Måcon, men stoftet
nedsattes i Saint Point; der hvilar skalden
mellan sin hustru och sin dotter. Hans kista
var betäckt med ett enkelt, svart bårtäcke;
på detta låg en krans af hvita camellior och
violblommor. Kistan var stor och tung; den
framkallade hos flera af de närvarande min-
net af ett yttrande af den ryktbare Henrik
Heine: Gå och sök ut min likkista, men tag
den så stor ni kan få den, ty jag har så
mycket att lägga i den. Sök ut tolf starka
karlar för att bära den! Vet ni hvarför
min kista skall vara så stor och så tung?
Jo, jag skall i den nedlägga all den kärlek,
som finns i mitt hjerta, och mina stora sor-
ger...
Då ett stort snille går bort, ransska vi
värt minne och samla alla glömda episoder,
i hvilka han eller hon spelat en roll; vi för-
ena dem till en bukett och gömma dem så-
som ett minne af den bortgångna. Se här
några blad ur denna samling: Hr Auguste
Barbier, författare till Les tombes, önskade
att blifva invald till medlem af Franska aka-
demien. Hans första åtgörande för att nå
detta mål var att aflägga ett besök hos La-
martine, Han fann skalden sysselsatt med
att vattna sina blommor. Snart voro de in-
begripne i samtal. Ni vill intaga Viennets
stol, sade Graziellas författare. Ja, min
herre! Nå väl, se här mitt råd: en skald,
som ni, bör endast intaga platsen efter en
annan skald. Haf derför tålamod ännu några
månader, och jag testamenterar er min stol.
En af Lamartines vänner berättade i en
krets af förtrogna följande lilla episod: La-
martine längtade mycket efter att göra be-
kantskap med Balzac, som han aldrig hade
sett. Han var allvarligt bekymrad öfver att
han aldrig kunnät fåkträffa eller utbyta tan-
kar med detta snille, annat än genom utbyte
af deras litterära arbeten. Han bad mig der-
för, berättade hr G., att jag skulle ställa till
en middag, der han skulle kunna få råka
Balzac. Jag var nemligen en af dennes för-
trognare vänner. Jag iofvade att försöka;
men det var ingen lätt sak att få reda på