är för oss en styggelse; det är den bråd-
mognade menniskan, fullfärdig invärtes som
dämon, men ännu en dverg till det yttre.
Dock, vi lofvade ju att lemna bakom oss
barnen och barndomsåren. Vi taga då ett
djerft hopp öfver en gren af tidens ström,
vi kalla det hoppet fyra år.
Under den flygande farten skymtar för
våra ögon en massa af mulna och glada,
men föröfrigt föga omvexlande dagar för
familjen Sigurdsson, som ännu innehar sin
gamla bostad. Ripa är sig lik och Juhnkan
har nästan Ööfvergifvit allt hopp om att
komma ur sitt enkestånd. J
Tack vare dussintals dussin nysydda skjor-
tor, tusentals bakelser och knäckkarameller,
för att inte tala om alla försålda fönster-
växter, lyckades det fru Aurora att uppe-
hålla sig och sin familj. Punktligt, som
en studentväckare i Upsala, infann sig Ripa
med räntorna å sitt kapital, och hvarenda
gång med alltid samma resultat förnyade
fru Aurora sina protester.
Kära hjertandes — smågrinade Ripa —
det finns väl ingen större girigbuk till än
jag, jag tar ju ränta på ränta, vet jag, guds-
engeln vet nog hur jag menar.
Och Ripas ögon försvunno.
Fru Aurora förstod nog hans lilla ordlek,
hon visste nog, hon, att barnens och her-
nes egen kärlek och tacksamhet var all
den ränta han tog på sina egna räntor,
ATFÄLLINGARNE, Of JOH. JORD: 18.