från dig, och tro dig om, hvad vi icke kunna
göra, nemligen att hata som en Corsikanare,
eller så, som Rinaldo Rinaldini hatade men-
niskorna. — Tag derföre mot vår freds-
och försoningsgåfva och tag oss sedan hvar
och en i hand, ordföranden först, de depu-
terade sedan. Hell! Hell! Hell! Frid och
försoning, glömska och vänskap!
Hell, hell, hell! Frid och försoning, glöm-
ska och vänskap! — instämde samtliga
deputerade.
Glömska och vänskap! — svarade Bir-
ger, med leendet på läpparne och tårarne
i. ögonen, och ville ta hela deputationen i
famn på en gång, men den stränge cere-
monimästaren-ordföranden, fordrade obe-
vekligt:
Först försoningsgåfvan!
Birger tryckte de välkomna, dyrbara böc-
kerna, hvilka han hittills nödgats låna af
sina kamrater, till sitt hjerta och lade dem
derefter på bänken, för att med ärligt hand-
slag besegla det återknutna vänskapsför-
bundet med en och hvar. Han kunde läsa
i hvarje strålande ögonpar att dess egare
fröjdade sig åt stunden, och barnet tog ut
sin. fulla rätt i hans hjerta. -- Han kände
att det ännu icke hade styrka att visa köld
mot hjertan, som bjödo så mycken värme.
Sedan de vederbörliga handkramningarna
och kringklappningarne voro undanstökade,
frågade Erik Hallin, den ljuslockige: