från dig, och tro dig om, hvad vi icke kunna göra, nemligen att hata som en Corsikanare, eller så, som Rinaldo Rinaldini hatade menniskorna. — Tag derföre mot vår fredsoch försoningsgåfva och tag oss sedan hvar och en i hand, ordföranden först, de deputerade sedan. Hell! Hell! Hell! Frid och försoning, glömska och vänskap! Hell, hell, hell! Frid och försoning, glömska och vänskap! — instämde samtliga deputerade. Glömska och vänskap! — svarade Birger, med leendet på läpparne och tårarne i. ögonen, och ville ta hela deputationen i famn på en gång, men den stränge ceremonimästaren-ordföranden, fordrade obevekligt: Först försoningsgåfvan! Birger tryckte de välkomna, dyrbara böckerna, hvilka han hittills nödgats låna af sina kamrater, till sitt hjerta och lade dem derefter på bänken, för att med ärligt handslag besegla det återknutna vänskapsförbundet med en och hvar. Han kunde läsa i hvarje strålande ögonpar att dess egare fröjdade sig åt stunden, och barnet tog ut sin. fulla rätt i hans hjerta. -Han kände att det ännu icke hade styrka att visa köld mot hjertan, som bjödo så mycken värme. Sedan de vederbörliga handkramningarna och kringklappningarne voro undanstökade, frågade Erik Hallin, den ljuslockige: