— OR sLiten Kerstin hon svänger så betslet omkring, Gardi hej, gardi gardi noah! Så rider bon till sin faders gård hem, Aldralångaste kort, för han var en baron! Och med steg, stoltare än en regementstrumslagares, marscherade Ripa landsvägen framåt, bärande på senfull arm sin ljufva börda, medan Aurora förgäfves bad att få slippa ned. Den lycklige bäraren gjorde sig stendöf för hennes ömt oroliga: Kära, kära Ripa! Släpp mig ner. Jag är för tung, när Ripa gjört sig så rysligt illa. Till svar stämde den raske mannen ånyo upp sin visa om Bergman och Herreman och sjöng nu alla femton verserna till slut, innan lilla Rora fick ordet. Och raskt bar det framåt, och himlen klarnade på nytt, men på fullaste allvar, och nattens alla stjernor sågo med välbehag ned på den fallne syndaren, som tacksam för sitt stränga straff rätat upp sig på nytt och med barnafrom kärlek tryckte sitt varma hjerta mot gudsengeln lilla på armen, Kära PN Vill Ripa lofva Rora, att inte dricka bränvin mera, och inte nära på köra omkull oss, och inte göra Pappa så der ond, så att han inte vet till sig. Vill Ripa lofva lilla Rora det, så att Gud hör et? Och Ripa började lipa på nytt, och han