— OR
sLiten Kerstin hon svänger så betslet omkring,
Gardi hej, gardi gardi noah!
Så rider bon till sin faders gård hem,
Aldralångaste kort, för han var en baron!
Och med steg, stoltare än en regements-
trumslagares, marscherade Ripa landsvägen
framåt, bärande på senfull arm sin ljufva
börda, medan Aurora förgäfves bad att få
slippa ned. Den lycklige bäraren gjorde
sig stendöf för hennes ömt oroliga: Kära,
kära Ripa! Släpp mig ner. Jag är för tung,
när Ripa gjört sig så rysligt illa.
Till svar stämde den raske mannen ånyo
upp sin visa om Bergman och Herreman
och sjöng nu alla femton verserna till slut,
innan lilla Rora fick ordet.
Och raskt bar det framåt, och himlen
klarnade på nytt, men på fullaste allvar,
och nattens alla stjernor sågo med välbe-
hag ned på den fallne syndaren, som tack-
sam för sitt stränga straff rätat upp sig
på nytt och med barnafrom kärlek tryckte
sitt varma hjerta mot gudsengeln lilla på
armen,
Kära PN Vill Ripa lofva Rora, att
inte dricka bränvin mera, och inte nära på
köra omkull oss, och inte göra Pappa så
der ond, så att han inte vet till sig. Vill
Ripa lofva lilla Rora det, så att Gud hör
et?
Och Ripa började lipa på nytt, och han