ty det hade väl varit det minsta straff han
förtjenat för att han lockat den lilla guds-
engeln ut ur det beqväma åkdonet, att ta
reda på en sådan uschling, som Lars
Göran Ripa.
. Och Ripa lipade som en fattighusgumma
vid en rik mans begrafning och torkade
tårarne på högra rockärmen, och han drog
lilla fröken till sitt kärleksfulla bröst, der
han satt nedhukad mot marken, för att icke
vara större än sin skyddsengel,
Ja, var det icke en evärdelig gudslycka,
att jag dunkade hufvudet i stenkanten, så
att jag fick öppning på den otäcka brän-
vinspannan och stadgoset fick flyga hin i
våld, det sakelstyget. Nu är jäg nykter
som en nyfödd kalf, sen jag blef af med
pundhufvudet. Si jag har stoppat mossa
för hålet och vaskat det med regnvatten
och bundit resskärpet omkring så godt jag
kunde med högra handen, för 8 venstra
den hänger och slinker som en afbruten
gren. Sakelstyg!. — Aj! Åh, inte farligt,
käraste fröken Rora! Leksaksondt mot hvad
jag förtjent, min stora rackare till syndare. —
Men si nu ska gudsengeln min bums bas
sitta på min högra arm, och sen marschera
vi till Hanebo på en Qvarts halftimma.
Och trots lilla Roras motsträfvighet, lyf:
tade han Sin skyddsände på den starka ar-
men, medan han sjöng, så att det rungade
i skogen:
AFFÄLLINGÅRNE Af JOH. JOLIN. vd