och i ett ögonblick låg den arme kusker hals öfver hufvud i diket. Baron P. ryckte tömmar och piska ur hans gensträfvigs händer, satte sig sjelf på kuskbocken oct Bruntarna fingo en lång stund umgälla sin förre husbondes förseelser. Förgäfves ropade lilla Aurora: Söts pappa, stanna, stanna! Tänk om Ripa slog ihjäl sig, förgäfves grät den lilla och klappade pappas jätteskuldror. En rusig karl slår aldrig ihjäl sig. Han blir nog nykter, om han får gå till fots i mörkret ett par mil. — Sof du, lilla Rora, och bry dig icke om hvad pappa gör. Pappa vill en gång straffa en slyngel så som han förtjenar. Och det bar aficarridr uppför den branta backen. Söta pappa, stanna! bad Aurora ännu en gång. Tyst, flicka och sof, annars blir pappa ond på Roral Och Aurora blef tyst som en bildstod, ty hon kände till pappa, när han bef ond, men i hennns lilla hufvud korsade sig tankarna på den stackars Ripa. Å Ännu en uppförsbacke och en grind. Baron P. steg af för att öppna den. Men när han ånyo — efter en blick inåt vagnen i hvilken han trodde flickan inslumrad — Satte sig upp på kuskbocken, gled lilla Aurora lätt som en dimma utför fotsteget. Vagnen