och i ett ögonblick låg den arme kusker
hals öfver hufvud i diket. Baron P. ryckte
tömmar och piska ur hans gensträfvigs
händer, satte sig sjelf på kuskbocken oct
Bruntarna fingo en lång stund umgälla
sin förre husbondes förseelser.
Förgäfves ropade lilla Aurora: Söts
pappa, stanna, stanna! Tänk om Ripa slog
ihjäl sig, förgäfves grät den lilla och klap-
pade pappas jätteskuldror.
En rusig karl slår aldrig ihjäl sig. Han
blir nog nykter, om han får gå till fots i
mörkret ett par mil. — Sof du, lilla Rora,
och bry dig icke om hvad pappa gör. Pappa
vill en gång straffa en slyngel så som han
förtjenar.
Och det bar aficarridr uppför den branta
backen.
Söta pappa, stanna! bad Aurora ännu
en gång.
Tyst, flicka och sof, annars blir pappa
ond på Roral
Och Aurora blef tyst som en bildstod,
ty hon kände till pappa, när han bef ond,
men i hennns lilla hufvud korsade sig tan-
karna på den stackars Ripa. Å
Ännu en uppförsbacke och en grind. Ba-
ron P. steg af för att öppna den. Men
när han ånyo — efter en blick inåt vag-
nen i hvilken han trodde flickan inslumrad —
Satte sig upp på kuskbocken, gled lilla Aurora
lätt som en dimma utför fotsteget. Vagnen