så tyst, som det nära grannskapet med den
arbetande husfadren gjorde nödvändigt.
Bemödade sig de små generalerne någon
gång om ett sådant försök, så hedrades de
merendels med ett kort besök af Birgers far.
Den likbleke, utmärglade, men ännu vackre
mannen stod då en stund i dörren, iklädd
sin fotsida, slitna, hvita yllenattrock, och
betraktade de små. Men en fläkt af dö-
dens kyla tycktes genomisa rummet och de
vågade knappast kasta en blick åt den sjuk-
liga gestalten.
Sedan han några sekunder med vänliga,
men obesvarade blickar öfverfarit slagfältet
och de krigförande, lade han sin magra,
kalla hand på hvars och ens hufvud, suc-
kande djupt och doft ett sakta: barndom
— oskuld! — Men i ordet oskuld låg ett
så skärande missljud af bitter ironi, och
allt det varma, som darrade i rösten vid
ordet barndom; byttes liksom till ett hån
öfver menniskolifvet. .
Han aflägsnade sig vanligen, utan att
yttra något vidare, men det intryck, hans
korta besök gjort på det känsliga barna-
sinnet, hade jagat den ystra munterheten
på dörren, och Birgers lekkamrater vände
modstulen en hvar till sitt, för att nästa
lördag råkas i ett gladare hem.
Så också nu.
Den skarpa hostningen lät nästan som
en trumpetstöt, manande till uppbrott.