AFFÄLLINGARNE.
Första kapitlet.
Barndom, — Oskuld,
Nej, låt mig få vara Leonidas! Mina Po-
lackar kan föreställa Spartaner; jag har
femtio man här i asken. Söta Walter, får
jag vara Leonidas!
Jag vill icke vara den otäcka Xerxes.
Det kan Bruno vara. Här ha, vi Ther-
mopyle. Den här hattasken och den här
träpallen kan vara bergena. Huj, såna
präktiga bergtoppar- Två pappersstrutar
föreställer den eviga snön. Jag kan gerna
vara Xerxes, det gör mej ingenting på lek;
jag har i alla fall de mesta tenosoldaterna
i mina askar. Jag här 727 man, utom. 32
stycken sårade och hufvudlösa; jag ber all-
tid pappa om tennsoldater till julklapp, för
de ä de roligaste leksaker på hela jorden.
Så tycker jag med.
Och jag med; och jag med!
Ja, jag också! Hurra för vår armöl
Lefve armen! Hurrah!
Det lifliga samtalet fördes af sex skol-
gossar, som pålördagseftermiddagarne lekte
krig och örlog turvis hos hvarandra, och
som med sina små flyttbara tennsoldats-