Det skymmer ren; på spiseln lägges nu Det råa ris, som röker blott, men ej Förmår att gifva ljus och värma nog. Då öppnas dörren, och med matta steg :En tolf års gosse går till brasan fram. Den fråga, som 1 modrens öga låg Ej vågar kläda sig i ord, då hon Ser gossens sorgsna blick. God afton mor! Fur står det till med far? så frågar han. Se nästan lika tomhändt, som jag gick, Jag vänder åter, har dock droppar med Och lite godt åt far, som jag har fått På Hult af vår välsignade Mamsell Hon ville nog ge mer, men der var fullt Af barn och gummor; alla bådo de Om arbete och bröd. Gud hjelpe dem Och oss! Jag gick till Stor Per, och jag bad Om litet mjöl att blanda mossan med Och barken, som du knåda skall till bröd. Han vände ryggen åt mig och röt till: Drag du så långt, som vägen räcker, men Sen ångren honom tog; han sade mildt: Gå sjelf på logen, Per och titta åt, Om du en sidesnifve finner der, eh se i ladan, som ej ens är half, Och säg mig, hvar jag föda finna skall t barn och tjenstfolk, kreatur och dem, Som tigga vid min dörr om ett mål mat. Han teg bedröfvad, och jag stilla stod Och vågade ej svara eller gå. När så en stund jag stått, han nyckeln tog Och följde mig till boden, — men nu, mor, Nu blef jag rent förskräckt! Ni minnes förr, Då hängde taket fullt af fläsk och kött Och korf och ost, — nu var der nistan tomt. Jag grit och sade: Hör Ni Per, Ni ska Ej ta af Ert, ty Ni har litet nog. Han teg, men tog min påse, tömde i Två stora slefvar mjöl och knöt så till. Gå, helsa till din hederlige far, Han sa, Må Herren hjelpa honom, jag Förmår ej göra mer. Jag gick, men då Jag icke mera husen såg, jag föll På kati och bad till Gud och sade: Du Som ger åt fogeln korn, åt liljan skrud, Se nu vi äro armare än de. Du lofvat den rättfärdige att han Skall icke efter bröd förgäfves gå. Du, som bär menskors hjertan i din hand Ligg ned barmhertighetens säd i dem. Du har oss vägrat jordens skördar, gif Oss annan skörd i våra likars bröst. Med nyviäckt mod jag började min gång, Men fann i alla stugor före mig En annan gäst, den bittra nöden, som Stängt hvarje bröst och slutit hvarje hand. Här är jag åter, har ej ens ett bröd Att ge åt syskon eller dig. Han drog Den tunga bänken fram till spiselns kant Och satte sig bedröfvad ned på den. Men modren sade: Vet du icke, barn, Att Herren hör vår bön, fast icke straxt, Vi tå hvad vi begära. Vet du ej, Att uti andra delar af vårt land Har Gud välsignat jordens frukt, och att Uti de stora städer rika bo, Som ömma för de armas nöd och brist, Der växer kanske nu en riklig skörd, Som skall oss visa, att din bön blef hörd. Emund Gammal.