Det skymmer ren; på spiseln lägges nu
Det råa ris, som röker blott, men ej
Förmår att gifva ljus och värma nog.
Då öppnas dörren, och med matta steg
:En tolf års gosse går till brasan fram.
Den fråga, som 1 modrens öga låg
Ej vågar kläda sig i ord, då hon
Ser gossens sorgsna blick. God afton mor!
Fur står det till med far? så frågar han.
Se nästan lika tomhändt, som jag gick,
Jag vänder åter, har dock droppar med
Och lite godt åt far, som jag har fått
På Hult af vår välsignade Mamsell
Hon ville nog ge mer, men der var fullt
Af barn och gummor; alla bådo de
Om arbete och bröd. Gud hjelpe dem
Och oss! Jag gick till Stor Per, och jag bad
Om litet mjöl att blanda mossan med
Och barken, som du knåda skall till bröd.
Han vände ryggen åt mig och röt till:
Drag du så långt, som vägen räcker, men
Sen ångren honom tog; han sade mildt:
Gå sjelf på logen, Per och titta åt,
Om du en sidesnifve finner der,
eh se i ladan, som ej ens är half,
Och säg mig, hvar jag föda finna skall
t barn och tjenstfolk, kreatur och dem,
Som tigga vid min dörr om ett mål mat.
Han teg bedröfvad, och jag stilla stod
Och vågade ej svara eller gå.
När så en stund jag stått, han nyckeln tog
Och följde mig till boden, — men nu, mor,
Nu blef jag rent förskräckt! Ni minnes förr,
Då hängde taket fullt af fläsk och kött
Och korf och ost, — nu var der nistan tomt.
Jag grit och sade: Hör Ni Per, Ni ska
Ej ta af Ert, ty Ni har litet nog.
Han teg, men tog min påse, tömde i
Två stora slefvar mjöl och knöt så till.
Gå, helsa till din hederlige far,
Han sa, Må Herren hjelpa honom, jag
Förmår ej göra mer. Jag gick, men då
Jag icke mera husen såg, jag föll
På kati och bad till Gud och sade: Du
Som ger åt fogeln korn, åt liljan skrud,
Se nu vi äro armare än de.
Du lofvat den rättfärdige att han
Skall icke efter bröd förgäfves gå.
Du, som bär menskors hjertan i din hand
Ligg ned barmhertighetens säd i dem.
Du har oss vägrat jordens skördar, gif
Oss annan skörd i våra likars bröst.
Med nyviäckt mod jag började min gång,
Men fann i alla stugor före mig
En annan gäst, den bittra nöden, som
Stängt hvarje bröst och slutit hvarje hand.
Här är jag åter, har ej ens ett bröd
Att ge åt syskon eller dig. Han drog
Den tunga bänken fram till spiselns kant
Och satte sig bedröfvad ned på den.
Men modren sade: Vet du icke, barn,
Att Herren hör vår bön, fast icke straxt,
Vi tå hvad vi begära. Vet du ej,
Att uti andra delar af vårt land
Har Gud välsignat jordens frukt, och att
Uti de stora städer rika bo,
Som ömma för de armas nöd och brist,
Der växer kanske nu en riklig skörd,
Som skall oss visa, att din bön blef hörd.
Emund Gammal.