— Har du tappat något? Söker du något?
frågade Elinor, — Nej, jag hade glömt,
huru taflan derborta är uppfästad, och det
skulle smärta mig att icke i hvarje stund
kunna se den, der:den hänger, med min
själs öga. Lef väl!
Janet, till hvilken ban ingenting sade,
hade hittills varit en tyst åskådarinna af
hvad som försiggick mellan hennes föräl-
drar. Hon följde efter sin far och såg ho-
nom stödja sig mot bordet i salen, såsom
en person hvilken förgäfves söker draga an-
dan. Då han blef henne varse, ropade han
i barsk ton: — Janet, hvad har du här att
göra? — Pappa! — Hvad vill du, min flicka?
— Är du frisk, pappa? — Sände hon dig?
frågade Ferrol. — Nej, mamma sände mig
icke. Jag var rädd för, att du... — Ja,
var rädd, Janet, men säg intet. Egna din
moder alla omsorger — var öm, var upp-
märksam mot henne; nu går jag.
Han - närmade sig dörren; Janet följde
honom fortfarande, och hon såg honom
stiga till häst och rida bort i starkt traf.
Det hade kostat ovanligt mycket på honom
att skiljas från sin hustru; men när han
väl kommit ut i den fria luften och befann
sig ensam återvunnd de id6er, af hvilka
han i så många år beherskats och som
påtryckt hans väsende en så egendomlig
prägel, sitt fulla inflytande öfver hans känslor.
et var sent, då han anlände till Bewdy.