Janet tänkte på denna bal med samma
känsla, som hon ibland brikat erfara, då
hon betraktat månan. Hon ville så gerna
komma dit, men hade icke den ringaste
förhoppning om att få sin önskan uppfylld.
Hon svarade straxt, att hon visste att det
var omöjligt och omtalade för honom der-
efter, till svar på hans fintligt framställda
frågor, att hon aldrig varit på någon verk-
lig bal, att hon tyckte mycket om dans,
och att en bal i London, efter hennes före-
ställning, måste vara det angenämaste nöje
i verlden. Till sist återkom hon till hvad
hon först yttrat, att det var alldeles omöj-
ligt för henne att antaga inbjudningen; och
hon - syntes icke alls nedslagen öfver att
nödgas afstå från hvad hon så lifligt ön-
skade. Den gamle lorden intogs af beun-
dran öfver hennes utmärkta uppfostran.
Han förblef sittande och samspråkade länge
med den unga fickan, fast besluten at
vänta till dess Ferrol skulle komma hem.
Men tiden syntes honom ingalunda lång.
Ferrol afslog, som man väl kunnat ana,
genast kort och bestämdt den gjorda in-
bjudningen. Men hvad man väl icke för-
modat,: det är att han småningom lät öfver-
tala sig af lorden och slutligen sade: —
Nåväl, det är ert eget verk, mylord. Janet
skall komma... och jag med. — Jag ser
också verkligen helst, att ett sådant stor-