173
fick ett bref i morgse, och det är med an-
ledning af dess innehåll jag brådskar. Följ
med mig ut och promenera, fastän vädret
icke är lockande, så skall jag tala om för
dig hvilket ärende jag har. Vi begifva oss
af straxt; ty jag har slutat mitt arbete.
Elinor hade intet att invända; men hon
gjorde sin toalett något långsammare än
vanligt, för att derunder komma i tillfälle
att tala om för Janet, att hon skulle göra
sig i ordning att resa redan samma afton,
en nyhet, som flickan knappt kunde tro,
fastän hon hörde den med egna öron af
sin mor. Befallningen var emellertid gif-
ven, och hon beredde sig att lyda den,
ehuru något förvirrad och undrande. Lon-
don var någonting alldeles nytt för Janet;
också kastade hon nyfikna blickar omkring
sig åt alla håll, då hon den följande dagen
gick vid sin faders sida utefter de lifligt
trafikerade gatorna.
Då de kommo till S:t James-gatan, sade
Ferrol till. henne: — Om vi nu gå åt hö-
ger, så få vi passera parken, Jeannie. Taga
vi af åt venster, komma vi deremot till
Pall Mall. Hvilken väg skola vi välja? För
mig är det likgiltigt. — Nej, låt oss icke
gå genom parken, fader. — Ah! du vill ej
se träd och landskap; nåväl, till venster
då. En charmant gata, icke sannt? Dock
på intet vis att förlikna med åtskilliga af