tyckte hon icke särdeles om. — Det skulle
se ut, sade hon, som kände ni er i någon
mån skyldig, och gom hade ni farit bort
för att undgå vissa obehag.
— Jag har aldrig tänkt härpå förr, sva-
rade Ferrol; men ni kan ju icke för egen
del anse mig på minsta sätt skyldig, eller
huru? — Ol! jag? hvilken fråga! Jag har
nu känt er i aderton år, och jag förstår
nog att ni ej kunnat begå något så rys-
ligt; men andra ha icke känt er så länge.
— Och dock skall ni veta, fru Lucy, att
jag verkligen gjort hvad jag anklagats för.
-- Hvad menar ni? — Jag har mördat
mannen. — O! visst icke, nej, herr Ferrol
. Jag är viss derpå... o, ingen kan tro
.. — Jag har dock föröfvat denna brotts-
liga handling. Ingen har någonsin nekat
dertill; - alla närvarande sågo det ju; de
hörde pistolskottet. Mannen föll och dog
för min hand. — Jag ber er, min käre herr
Ferrol, tala icke så. Domaren och hela
rätten sade ju nej. — Förlåt mig, de sade
att jag var skyldig... några få vänner
ville ha min gerning rubricerad såsom dråp,
men flertalet blef ense om att det var mord,
jag begått. — Nå men hvarför? ... — Hvar-
för ha de då icke hängt mig, menar ni?
Det har jag en kunglig nyck att tacka för.
— Nej, så menade jag icke, det försäkrar
Jag, min bäste vän. — Nåja, hufvudsa-
ken är att jag kunde blifvit afrättad. Nu