( Inosändt.) För en tid sedan omtalades i denna tidning, att en Hemmansegare blef tvingad att fungera som ordförande i sockens kommunalstämma, ehuru han hvarken kunde skrifva eller räkna. Äfven antaget, att han föröfrigt egde göda egenskaper och ett visst mått af kunskap (hvilken dock måste antagas: ej var stor, då den ej sträckt sig till skrifning) och således, med biträde kunde sköta sin påtvingade förtroendeplats, frågas: Om det i allmänhet är rätt och till församlingens bästa, att anförtro dess angelägenheter till en person, som ej vill sköta dem? Mer än någonsin behöfves, jag kan nästan säga fordras det nu, — då tyvärr fattigvården ökas nästan öfverallt och i följd deraf äfven kommunalskatterna, — icke allenast förmåga att stå i spetsen för en kommun, utan ofta äfven omtanka och uppoffring; men hur kan man med skäl begära eller vänta Kjelpsamhet och tillmötesgående af en person, som blifvit tvingad att antaga en sådan plats? Det är gifvet, att de beböfvande och de hungrande ofta få sitta emellan. Jag hemställer derföre till de valberättigade, till dem som tillsätta Ordf. i kommunalstämmor, att behbjerta detta, då helt säkert kommunens angelägenheter bättre blefve handhafde och dess medlemmar, i synnerhet de fattiga, i längden vunne derpå. H. Th. B.