uttröttades ställe. Snart blef han varse
Harrowby.
— Ah! ni reser också till London, sade
han, i det han skakade bans hand; och i
samma ärende som jag, förmodar jag? —
Jag är nu stadd på återvägen, svarade Har-
rowby, något förlägen. — Jag tyckte, jag
såg er i Bewdy ännu i går morgse? —
Det är mycket riktigt; men Ferrol skickade
bud efter mig så snart saken var afgjord,
eller, rättare sagdt, jag följde med honom
tillbaka till fängelset, och han bad mig ge-
nast uppsöka herr — och lord — och fru
— och hertigen af —, för att underrätta
dem om hyad som händt och väcka deras
intresse för honom. — Huru skulle de kun-
na intressera sig för honom, om jag får
lof att fråga? yttrade lord Ewyas temligen
torrt. — Åh! de känna honom som förfat-
tare mycket väl. De blefvo genast ange-
lägna om att gagna honom eftgr bästa för-
måga. — Det är också jag, var öfvertygad
derom; och jag skall känna mig lycklig att
få förena det lilla inflytande jag eger med
hans öfriga mäktiga förespråkares..., —
Ni omfattar Ferrol verkligen med en upp-
riktig vänskap, jag märker det, sade Har-
rowby; och derföre skall det säkert glädja
er att böra, det jag haft lyckan med mig
— jag har utverkat hans benådning! —
— Huru! redan? — Ja, saken syntes ve-
derbörande så fullkomligt klar.