ja. Hvad är då orsaken till min skygghet? — Ni känner min tillgifvenhet för er, Eerrol. Ni vet, huru högt jag värderat er... Det är nu i 18 års tid. — Ja. — Nåväl, förutsatt att jag vet något om er, är det då icke tydligt, att detta ej kunnat inverka på den aktning; jag hyser för er? — Jo: än vidare? — Orsaken till er skygghet är något... som rörer er första hustru. Ferrol slog ned ögonen. — Och detta något?... frågade has. En stunds tystnad inträdde, som han emellertid icke förmådde nthärda. Efter en minuts förlopp yttrade han: — Huru var det med min första hustru? — Ferrol, utbrast hans vän, ert blod kokar, ert ansigte... — Ja, ni vet, sade Ferrol och talade långsamt, hvilken olycksalig tid hennes lif var för mig. — Ja, men för att nu tala om detta steg, som... — Hvilket steg? sporde Ferrol och lät sin blick irra omkring utan mål — Man tycker allmänt, Ferrol, att ni icke borde ha behållit hennes förmögenhet, då ni var barnlös, och då förhållandet mellan er och henne... — Ah! och man räger att folket i trakten undviker mig af den örsaken? — Nej, man säger att ni undviker era grannar, emedan ni icke är riktigt nöjd med er sjelf. — Harrowby, man har miss agit sig. Icke ett öreaf denna qvinnas penga finnes i min.ego. Jag kan bevisa det för er