ja. Hvad är då orsaken till min skygghet?
— Ni känner min tillgifvenhet för er, Eer-
rol. Ni vet, huru högt jag värderat er...
Det är nu i 18 års tid. — Ja. — Nåväl,
förutsatt att jag vet något om er, är det
då icke tydligt, att detta ej kunnat inverka
på den aktning; jag hyser för er? — Jo:
än vidare? — Orsaken till er skygghet är
något... som rörer er första hustru.
Ferrol slog ned ögonen. — Och detta
något?... frågade has. En stunds tyst-
nad inträdde, som han emellertid icke för-
mådde nthärda. Efter en minuts förlopp
yttrade han: — Huru var det med min
första hustru? — Ferrol, utbrast hans vän,
ert blod kokar, ert ansigte... — Ja, ni
vet, sade Ferrol och talade långsamt, hvil-
ken olycksalig tid hennes lif var för mig.
— Ja, men för att nu tala om detta steg,
som... — Hvilket steg? sporde Ferrol och
lät sin blick irra omkring utan mål —
Man tycker allmänt, Ferrol, att ni icke
borde ha behållit hennes förmögenhet, då
ni var barnlös, och då förhållandet mellan
er och henne... — Ah! och man räger
att folket i trakten undviker mig af den
örsaken? — Nej, man säger att ni undvi-
ker era grannar, emedan ni icke är riktigt
nöjd med er sjelf. — Harrowby, man har miss
agit sig. Icke ett öreaf denna qvinnas penga
finnes i min.ego. Jag kan bevisa det för er