lade dessa ord: skyldig, men rekommen-
deras på det högsta till benådning.
Den djupa tystnaden fortfor. Hvar och
en såg på sin granne, för att i hans an-
sigte läsa, om han hört rätt, och derefter
på arrestanten. Dennes anletsdrag hade
ett uttryck sådant, som brukar framkallas
af en oväntad underrättelse, men ingen an-
nan känsla röjde sig i dem. Domaren blef
bedröfvad och med en tung suck reste han
sig upp för att fullgöra sin pligt. I så bi-
tande ordalag, som han kunde finna med
sin egen och sitt embetes värdighet fören-
liga, inlade han en reservation mot den
slutledning, juryn dragit utaf de afgifna
vittnesmålen, och till följd af hvilken han
nödgades döma fången till döden. Härefter
försäkrade han fången, att han med större
tillfredsställelse hört sednare delen af ju-
ryns utlåtande, och att han personligen
ville med glädje söka medverka till en be-
nådning. Ferrol gjorde en imponerande
bugning, då detta tal ställdes till honom,
och förblef stående helt lugn, under det
att hans vänner samlade sig omkring ho-
nom.
— Bry er icke om saken, Ferrol, yttrade
en; det är den största dumhet, som någon-
sin blifvit begången af en jury. — Detta
var då rent af löjligt, menade en annan.
Lord Ewyas erbjöd sig att resa till Lon-
don och använda allt sitt inflytande på
PAUL FERROL. 15.