tandtwanrapartiets chef, började diskussionen, redogörande för de skäl, på hvilka de tolfreservanterna stödt sig. Den sparsamhet, som man så ofa talat om, borde en gång sättas i verket; folket, com andra kammaren represanterar, gjordo anspråk derpå och dessa anpråks giltighet kunde ingen jäfra, ty de grandade sig på verkligt behof. Afven statsregle-ingen för 1870 vore af den beskaffenhet, att bo:paringar 1 statsutgifterns måste göras, ty man kan ej ouppbörligt låna penvingar för att betala gamla skulder eller för att bestrida de löpande utgifterna. K. m:t har föreslagit, att vi skola vtpptaga ett lån på en million fyra hurdraturen rår, men Gå det är ganska antagligt, att inkomsterna genom tullen och bränvinsbränningen äro för högt beräknade, kommer lånesumman ett ökas. Kammaren hade nu expedierat tre hufvudtitlar, utan att någon besparing kunsat göras). Å den fjerde, den till landtförsvaret och den drygaste af alla, borde men göra afprutningar; man hade företrädesvis fästat sig vid ifrågavarande summa, af hvars förminsknivg följden i värsta fall skulle blifva den, att regementsmötera finge inställas, och en fsådon åtgärd, förut någon gång af regeringen vidtagen, kunde ej anses Vara af så särdeles olycklig art. Dot borde paurligtvis ej bli regel, ett den indelta armån skulla befrias från regementemötena och det kurde aldrig komma i fråga, att representationen nekar a:slag till detta ändamål, utom i bögst utomo-dentliga foll. Ett sidart förefinner nu i den allmänt betryckta ställningen, som ej allenast visade nödvändigheten af att icke öka stattebördorra, utan äfven atti möjligaste mån lätta på deras redan outhärdliga tyngd. Några vådor för landets trygghet i följd af regementsmötenas indragning under ett år, kande ej på allvar befaras. Skulls: emellertid helt oförmodadt några politiska förvecklitgar uppstå, som gjordo det till cn nödväntighet att vara beredd på alla eventuslitete, så är cet rumera, ecdan riksdagen kan sägas vara permane.t, lätt för regerisgen at; cammankalla representationen, hvilken ej lärer svika sin pligt att till landetz trygghet göra alla nödiga uppoffringar Debattens få ett säga kärnpuskt var den under riksdggaroa ofta återkommande frågan, huruvida reprezestationen har rätt att redsätta eller indraga grundlagsenligt beviljade ordinario anslag utan regeringens medgifvande, Jusitio-stätsministern hr Z. De Geer, som med smärta sett att rservarterna utgjordes af andra kammarens samtliga ledamöer i statsutskottet, nödgades afgifva den förklaringen, hvarpå mårga talara togo fasta, att han ej med spronclagen i hand kunde bevisa, att representationen saknade en sådan rätt, men att detta ocmotsägligt framginge af den konstitutionela andan i denssmma och att detta just var en af ge vigtigasto grevdpelarna för det konstitutionels samhbällskicket. I moteatts kärtil framböllo flera talare, såsom hir Key, Hierta, Björck, Siljeström, Hed: lund m. f. grundlagens tydliga bud, att svenska folket eger sig sjelf beskavta; och hvad vera denna beskattning:rätt värd eller af hvad anledning hade en bestämmelse derom blifvit i grundlagen inrymd, om icke representationen skulle kunna höja och minsta an:-lagen sllt eftersom den finner sådant vara med rikets sannskyldiga nytta öfrerensstämmande, Er Bergström fästade mycken vigt vid justitiestatsministerns yttrande i detta fall och påstod, under det han ansåg sig böra upplysa, att för honom vore ej den skrifna lagen den enda rättskällan, att vetenskapsmännenps forskningsarbete utvecklat grandlagens anda i den af justitiestatsministern anmärkta riktningen och gifvit denna en allt större utbredning; men fick til svar en af hr Hierta upp: läst paragraf i grundlagen, der det bestämmes, att ingen annan ändring kan skei denna lag, än den som af representationen på föreskrifvet sätt beslutes, och en afhr Sujeström gjord anmärkning, att sådana läror kanna oskyldigt nog predikas från katedern, der ingen fäster så mycket afseende vid dem, men att de, hörda från ministerbärken, äro farliga och måste väcka bekymmer och oro. Krigsministern hr Abelinsförklaring att han, som konungens rådgifrare och ansvarig för fosterlandets försvarsväsecde, på det bestämdaste måste motsätta sig hvarje nedsättning, tycktes vilja föra frågan till sin spets och man väntade, med anledning af erfarenheten från förra riksdagen, ännu bestämdare förklaftirgar från ministerbänken, en väntan som icke minskades deraf, att de flesta platserna på densamma under den 8 timmars långa åcbatten voro upptagna. Men en dylik förklaring uteblef denna gång. Nästan alla talare sökte ock att förekomma en sådan genom den bestämda försäkran, att anslagets nedprutande påyrkades uteslutande ur sparsamhetens synpunktioch7 genom uttalandet af den förhoppning, alt regeringens ledamöter denna gång måtte gå landets önskningar till mötes. För att gifva dessa förhoppningar så mycket större vigt, gjordes af hrr Hedlund och Indebetou m. fl. några. hänsyftningar på den obehagliga etällning, hvari isynnerbetlandsbygdens reprepresentanter skulle komma till sina rvalmän om de mötte dem utan att kunna säga, att riksdagen vidtagit några besparingar. Föiljden deraf skulle helt säkert blifva den, att i de förestående valen utses sådana riksdags