Den märkligaste disknssion som före-
kommit under denna riksdag — och i
visst afseende under någon riksdag allt
sedan 1865 — var den som i lördags före-
gick under 8 timmar i andra kammaren.
Herr Jöns Persson från Kronobergs län
hade vid riksdagens början, väckt motion,
om att anslaget för indelta armåens va-
penöfningar måtte nedprutas eller utgif-
terna för dem besparas, i anseende till
det ekonomiska betrycket i landet. Inom
statsutskottet hade, då motionen der be-
handlades, en del ledamöter velat i stäl-
let indraga beväringsöfningarne för nästa
år. Statsutskottet hade dock afstyrkt bi-
fall till begge förslagen. Häremot hade
andra kammarens samtliga ledamöter in-
om utskottet (12) anmält reservation, yr-
kande att anslaget till indelta armåens
vapenöfningar (884,000 rdr) måtte ned-
sättas till hälften.
Första kammaren hade bifallit anslaget
utan diskussion.
I andra kammaren förklarade finans-,
krigs- och justitieministrarne att det ej
gioge an att indraga anslaget, dels eme-
dan riksdagen ej hade konstitutionell rätt
att indraga ett ordinarie :anslag (hvilket
påstående justitieministern dock förkla-
rade sig ej kunna med grundlagen bevisa),
dels emedan öfningarne vore oundgäng-
liga för Iandets försvarbarhet. Flere leda-
möter af den byråkratiska sidan biträdde
dessa meningar, äfven kommendörkapten
Adlersparre som, förunderligt nog, ansåg
öfningarne hvart år oumbärliga.
andra sidan anfördes motskäl, hvilka
läsaren finner angifna i den redogörelse
för diskussionen som vi lemna under ru-
briken Riksdagsnyheter.
Det är en stor tilltagsenhet, närd och
uppmuntrad af en under ståndssplittringen
vunnen häfd, att påstå det riksdagen ej
skulle ega att indraga anslag, som en
gång varit uppförda på ordinarie stat.
Påståendet strider bokstafligen mot grund-
lagens bud att riksdagen eger pröfva
utgifterna, sammanstäldt med det budet,
att den eger bestämma den bevillning,
som blir erforderlig när de pröfvade
och beviljade anslagen öfverstiga de or-
dinarie inkomsterna. Om regeringen hade
rätt i sitt påstående, hvartill skulle det
väl då tjena att för hvarje riksdag fram-
lägga hela den ordinarie budgeten. Detta
vore ju alldeles öfverflödigt om de en
gång beviljade ordinarie anslagen icke
kunde af en senare riksdag indragas el-
ler ånyo beviljas, efter den riksdagens
godtfinnande. Det behöfdes ju då endast
att underkasta riksdagens pröfning nya
anslag.
Några skola kanske föreställa sig att,
om den satsen vore riktig, att riksdagen
eger iudraga anslag som en gång blifvit
uppförda på ordinarie stat, skulle riks-
dagen ock kunna indraga anslag tilllöner
åt embets- och tjenstemän. Men öfver
regeringsmakten och riksdagen står do-
maremakten. Om kronan, i följd af bri-
stande anslag utaf riksdagen, blir ur stånd
att betala embets- och tjenstemän den
Jön, de enligt sin fullmakt äro berättiga-
de att bekomma så kunna desse i hög-
sta domstolen och sedan hos öfverståt-
hållareembetet eller konungens befallnings-
hafvande utsöka sin rätt, och det kan ej