Den märkligaste disknssion som förekommit under denna riksdag — och i visst afseende under någon riksdag allt sedan 1865 — var den som i lördags föregick under 8 timmar i andra kammaren. Herr Jöns Persson från Kronobergs län hade vid riksdagens början, väckt motion, om att anslaget för indelta armåens vapenöfningar måtte nedprutas eller utgifterna för dem besparas, i anseende till det ekonomiska betrycket i landet. Inom statsutskottet hade, då motionen der behandlades, en del ledamöter velat i stället indraga beväringsöfningarne för nästa år. Statsutskottet hade dock afstyrkt bifall till begge förslagen. Häremot hade andra kammarens samtliga ledamöter inom utskottet (12) anmält reservation, yrkande att anslaget till indelta armåens vapenöfningar (884,000 rdr) måtte nedsättas till hälften. Första kammaren hade bifallit anslaget utan diskussion. I andra kammaren förklarade finans-, krigsoch justitieministrarne att det ej gioge an att indraga anslaget, dels emedan riksdagen ej hade konstitutionell rätt att indraga ett ordinarie :anslag (hvilket påstående justitieministern dock förklarade sig ej kunna med grundlagen bevisa), dels emedan öfningarne vore oundgängliga för Iandets försvarbarhet. Flere ledamöter af den byråkratiska sidan biträdde dessa meningar, äfven kommendörkapten Adlersparre som, förunderligt nog, ansåg öfningarne hvart år oumbärliga. andra sidan anfördes motskäl, hvilka läsaren finner angifna i den redogörelse för diskussionen som vi lemna under rubriken Riksdagsnyheter. Det är en stor tilltagsenhet, närd och uppmuntrad af en under ståndssplittringen vunnen häfd, att påstå det riksdagen ej skulle ega att indraga anslag, som en gång varit uppförda på ordinarie stat. Påståendet strider bokstafligen mot grundlagens bud att riksdagen eger pröfva utgifterna, sammanstäldt med det budet, att den eger bestämma den bevillning, som blir erforderlig när de pröfvade och beviljade anslagen öfverstiga de ordinarie inkomsterna. Om regeringen hade rätt i sitt påstående, hvartill skulle det väl då tjena att för hvarje riksdag framlägga hela den ordinarie budgeten. Detta vore ju alldeles öfverflödigt om de en gång beviljade ordinarie anslagen icke kunde af en senare riksdag indragas eller ånyo beviljas, efter den riksdagens godtfinnande. Det behöfdes ju då endast att underkasta riksdagens pröfning nya anslag. Några skola kanske föreställa sig att, om den satsen vore riktig, att riksdagen eger iudraga anslag som en gång blifvit uppförda på ordinarie stat, skulle riksdagen ock kunna indraga anslag tilllöner åt embetsoch tjenstemän. Men öfver regeringsmakten och riksdagen står domaremakten. Om kronan, i följd af bristande anslag utaf riksdagen, blir ur stånd att betala embetsoch tjenstemän den Jön, de enligt sin fullmakt äro berättigade att bekomma så kunna desse i högsta domstolen och sedan hos öfverståthållareembetet eller konungens befallningshafvande utsöka sin rätt, och det kan ej