Ett förtroligt samtal och ty-
sta funderingar öfver ti-
den och — ungkarlslifvet.
Charad.
Hvad tiden ilar fort åstad!
Så lustigt, som — jag vet ej hvad —
den ideligen löper.
Det börjar kännas tungt, mitt lif;
Jag söker mig ett äkta vif
och ett mitt första köper;
ty, när jag tänker efter rätt,
så är det visst det bästa sitt
att huslig sällhet vinna...
Hör på, herr juveleräre!
Jag ville någon brudskänk ge
en okänd älskarinna —
Ja, mycket rätt! Jag tror som ni;
Det der, med rosenstenar 1,
ett litet nätt mitt andra!
Och kedjan med. .. så grann och fin!
Jaha, ge hit! — Hon skall bli min;
Sen skola vi hvarandra
så troget älska till vår död
och dela både lust och nöd
och allt — och sådant mera...
Men!.... Nå, hvad är det nu för men?
Ack jo: pekuniär, min vin!
det enda fattas bara. —
För hvar och en — och iäkta min
isynnerhet — är penningen
en oundgänglig vara!
Mitt hela kan man lätt nog få;
det finnes många slag också,
och större, liksom smärre;
Men, att gå sta och gifta sig
förutan mynt, det synes mig
då nästan etter värre!...
Och derför har jag tänkt som så:
Nåväl! jag blir väl ungkarl då
å länge, tills omsider
vi här få bättre tider. A—st.