Ett förtroligt samtal och tysta funderingar öfver tiden och — ungkarlslifvet. Charad. Hvad tiden ilar fort åstad! Så lustigt, som — jag vet ej hvad — den ideligen löper. Det börjar kännas tungt, mitt lif; Jag söker mig ett äkta vif och ett mitt första köper; ty, när jag tänker efter rätt, så är det visst det bästa sitt att huslig sällhet vinna... Hör på, herr juveleräre! Jag ville någon brudskänk ge en okänd älskarinna — Ja, mycket rätt! Jag tror som ni; Det der, med rosenstenar 1, ett litet nätt mitt andra! Och kedjan med. .. så grann och fin! Jaha, ge hit! — Hon skall bli min; Sen skola vi hvarandra så troget älska till vår död och dela både lust och nöd och allt — och sådant mera... Men!.... Nå, hvad är det nu för men? Ack jo: pekuniär, min vin! det enda fattas bara. — För hvar och en — och iäkta min isynnerhet — är penningen en oundgänglig vara! Mitt hela kan man lätt nog få; det finnes många slag också, och större, liksom smärre; Men, att gå sta och gifta sig förutan mynt, det synes mig då nästan etter värre!... Och derför har jag tänkt som så: Nåväl! jag blir väl ungkarl då å länge, tills omsider vi här få bättre tider. A—st.