11. August Carlsson: att han, som jemte
några andra, om natten kört i sned på Wär-
hulta gärde, omkring kl. 1 varseblifvit elden,
då han genast lemnat dragarne och sprungit efter
en handspruta, hvarmed han omkring kl. 2 an-
Jkommit till brandstället, då han fick se her-
srarne stå på ängen och se på. Mötte sedan
:Grubb och tillsporde honom, hvarför det ej fanns
vattenpytsar, då G. sade: Ni skall väl springa
hem efter sådana. Emellertid började vittnet,
jemte de öfrige kamraterna, som kört i sned,
och som nu äfven framkommit till brandstället,
att hugga ruskor, hvilka de doppade i vatten
och sedan använde för att släcka elden i en hop
brädstaplar, hvarifrån de likväl snart hindrades.
och anser vittnet att dessa staplar mycket väl
kunnat räddas, ifall det tillåtits. Kl. 3 tillsades
sde af inspektoren att återvända till gärdet och
fortsätta med sitt arbete derstädes. Då blef
vittnet både ledsen och förvånad, samt gick
direkte hem i förtrytelsen.
12. Anders Carlsson: att hans svärmor un-
derrittat honom om att sågen brann, då han ge-
nast skyndat till brandstället, men att sågen då
redan varit nedbrunnen. Att han börjat undan-
flytta bräder ur staplarna, men då ingen annan
biträdde honom gått bort till en hop stör och
börjat bära bort deraf. Slutligen hade han tyckt
sig vara alldeles öfverflödig på platsen och der-
för åtetvändt hem igen med den öfvertygelsen
att mycket kunnat räddas undan branden, ifall
det tillåtits, och hade vittnet hört flere personer
högljudt yttra sin ovilja deröfver att de blif-
vit förhindrade vid släckningen.
13. Smeden Gustaf Larsson: att han på mor-
gonen väckts af inspektorens piga, då vittnet sprang
med till inspektoren, dit äfven Grubb kom, hvar-
efter de alla tre åtföljts till sågen. Under vi-
gen hade vittnet frågat Grubb, om det ej borde
ges allarm i klockan, och då G. jakat härtill
hade vittnet sprungit tillbaka och ringt i kloc-
kan, samt sedan skyndat till brandstället och
biträdt med sprutningen. Någon dag förut hade
vittnet sagt till Eriksson att det var skada, att
det ej fanns mera skog till sågen, som hade så
stark maskin, då E. fällt yttranden om att det
warit fråga om sågens antändande; att vittnet
efter branden frågat E. femellan fyra ögon) om
orsaken till brandens uppkomst, men att E. då
sagt sig ej veta något derom. Vittnet säger för-
öfrigt att G. ej hindrat släckningen; att det ej
fanns något tjenligare ställe, in vid den riktiga
bryggan, att hemta vatten, ty i annat fall hade
de antingen måst gå midt igenom elden, eller
och göra en lång omväg förbi just de bräd- och
plankstaplar, som borde räddas.
14. G. Larssons hustru: var ej med vid bran-
den och har för öfrigt intet att upplysa.
De följande 6 vittnena voro inkallade af Grubb
och notarien Synnerberg.
15. Inspektor Welander: På Grubbs (genom
domaren) framställda fråga, om G. gett befall-
ning till de vid branden biträdande dagsverks-
karlarne att återvända till gärdet och köra i
sned, berättar vittnet, att dessa karlar hade be-
ting att köra och derför använde natten der-
till för att förr få slut; att de sprungit ifrån
både dragare och plogar, då de fingo se elden
i sågen, samt att de derstädes biträdt med släck-
ningen till kl. 3—4, då vittnet ansett dem der-
stides obehöfliga, hvarför han befallt dem åter-
vända till deras förra arbete. Vittnet säger sig
hafva hört, att herrskapet var missbelåtet med
att Eriksson satte eget hushåll och derför ön-
skade att flickan Sofia Lund skulle, aflägsnas
från honom. Anser att intet mer vid branden
kunnat räddas och att hvar och en gjort allt
hvad han kunnat; att G. tillsagt vittnet att se
till släckningen på den högra och Löfgren på
den venstra sidån om sågen; att det-först togs
vatten ur en graf, men att, sedan det börjat
komma dy i sprutan, det gafs befallning om att
lägga ut plank och bräder i kanalen; att vittnet
ej kunde märka, det G. på något sätt sökto lägga
hinder i vägen för släckningen.
16. Jan Olsson: att då vittnet i sällskap med
sin broder omkring kl. 2 skyndade till brand-
stället hade de mött Grubb, som då utropat:
tHvad skall man göra vid det här? och säger
vittnet att sprutan då kom i gång på en hop
läkter och ribb på södra sidan om den ned-
bränna sågen. Efter ett par timmars arbete vid
släckningen hade vittnet gått hem.
17. Gustaf Olsson: att han med sin broder
omkring kl. 2 sprungit ned till brandstället, då
G. befallt honom kasta läkter i sjön; att vittnet
arbetat en stund med släckning af brädstaplarne,
men sedan gått derifrån.
18 och 19. Bröderna Widman upplysa att
de tre gånger släckt eld i sågen, som uppkom-
mit af kant-trissans friktion.
20. Ringström: att Grubb ej lade något hin-
der i vägen för släckningen och att Wärhulta-
sprutan ej behöfde användas på norra sidan on;
branden, utan bars sedan till den södra, der
den, sedan vattenkärl blifvit anskaffade, kom i
gång. Att vittnet i ifvern sprang rundt omkring,
villrådig hvad som skulle företagas i brist på
släckningsredskap, och att folket började draga
plank och bräder ur staplarna.
Sedan nu vittnesförhöret var slut inlemnade
Grubb till häradsrätten, med begäran om upp
läsning, en med vittnens intyg bestyrkt skrift,
hvars innehåll var, att kronofogden Levin i
Torshälla vid häktningen af Eriksson förgått
sig, i det han dels utfarit mot E. i hårda ord
och sökt än med hotelser och in med ännn
värre tvångsmedel förmå honom att bekänna,
samt dels lofvat honom att brandförsäkringsbo-
laget skulle sörja för hans hustrus underbåll,
ifall han ville erkänna sig saker till mordbranden.
Kronofogden Levin medgifver, att han å brand-
försäkringsbolagets vägnar verkligen gifvit Eriks-
son detta löfte.
Grubb anmälde härefter klagomål mot krono-
fogden Levin för olaga häktning, samt begärde
att mot borgen bli försatt på fri fot eller ock
att under bevakning få resa till Wirhulta; men
häradsrätten afslog efter öfverläggning Grubbs
begäranden ;- och utsattes målets vidare behand-
ling till andra rättegångsdagen af niästinstun-
dande lagtima vinterting med Vester-Rekarne
härad, som hålles i Eskilstuna den tredje (8:dje)
marg2 då såväl Strömbom, som Hellström. Kiel-