hade dåskyhdet ned tillssågen och bitrudt vid släckningen, isamt äfven sett Gr. närvarande vid brandstället. Vittnet hade sedån på morgonen farit öfver på östra sidan af kanalen, der han träffät Eriksson, som då sagt: nu ta vi oss en sup på detta, och på vittnets tillfrågan, om I. fått sina saker bergade, svarat: ja, utom en punsgchbutelj, som står i en vrå och lurar. Anna Jansdotter: att hennes man, som legat vaken, sagt: det dundrar så underligt, bvareftör . ban. .gått .upp och sett ut genom fönstret, hvarvid han utropat: ser du, sågen står i ljusan låga! Vittnet hade då sprungit upp på vindskammären oöh väckt en der boende, numera afliden skomakare, Renström, som, vid underriättelgen att sågen brann, yttrat: det gråta ej Wirhultaherrarne -åt, och .då-vittnet frågat, huru han kunde; tala , sålunda, .sagt: säg mig ej det, ty det (vet jag-nog utaf; Vittnet gick sedan ned ochfick:se Erikssön och skepparen komma springånde, dårE. på vittnets fråga sagt, att han hade allting räddadt utom en punschbutelj. Söndagen efter branden hade vittnet träffat en vermlindning: Olssons gosse sarit yttrat till honom: hur kunde du eldå så oförsigtigt? då gössen svarat: det rår jag ej för, ty det har herrarne sjelfve ställt till. (Vittnets man,Anders Andersson i Sundbackenginstämmer i sin hustrus. vittnesmål angående Renströms; yttrande samt tillägger att han hört R säga att herrarne vid-något tillfälle. talat om att sågen ej, dugde till annat än att uppprännpas. Han hade äfven hört gossens yttrande om sågens brand.) 6. Augusta Holmgren: atthennes husbonde väckt henne, då bön fått se sågen brinna och lågan slå ut i sydöstra hörnet. Att hon varit rädd ätt Eriksson skulle försofva sig och sålunda bli innebränd, emedan hon visste att han? var, mycket tungsöfd.. Vittnet hadecsett att E. haft sina saker nedpackade i en gryta, hvilken vittnet hjelpt till att undanbira. Attflickan Sofie Lind; som var god vän med vittnet, dagen före sin afresa omtalat att hon skulle fara till.StockHolm föratt derskommari pension; förmodligen till en grosshandlare; samt att hon yttrat hyarken belåtenBet eller missnöje med denna resa, dock hade hon utlåtit sig så, som om Eriksson skulle haft dndt om pengar. Vittnet hadeö hjelpt Sofie Imad att bära Ds lnderkäöppstck; som varit alldeles fasligt tung, så att de måst ömsa tag. under vägen. (På tillfrågan af domaren, kan E.ej förklara orsaken till kappsäckens tyngd, emedan endast flickans kläder voro uti defisatama.) Vittnet säger vidare att SC Pind onitalatratt patron Grubb skulle slarva ett bref, som hon skulle-.ha met sig till Stoöckholnr ock att hon dessutom sagtsratt honsnogstrodde, det.E. skulle finna det tråkigtsatt blivensam, men att det ej kunde hjelpasysemedan. Gr., ville så hafra det. (Lotta Setterström framträder nu åter och upplyser att hon, som rest upp till Stockholm i ett ärende, besökt Söhe Lund, för att öfverlenita åt henne. eft meduardt Bref, samt dervid frågat: henne, hur hon hade det, då SLind svarat: härgshar, jag intet att-göra, ty här är blott en herre och en fru samt en gammal kokerska. Lotta S. hade då yttryckt sin förundran öfver att Sofie ej var i pension, såsom hon före sin afresa hade gagt att hon skulle komma att blifva, och hade fe Lund då svarat, att hon kanske framg dele8 filge komma i en sådan.) 7. Gustaf Andersåon, Glader: att hån under 2ne år varit eldare vid sågen, men blifvit oense med Eriksson, emedan denne förbjudit honom att få elda. En söndagsmorgon mellan pingst och midsommar 1866, då vittnet var sysselsatt i sågen med att rengöra ångpannan och dervid undandoldes af en tunn brädvägg, håde Gräbb och Löfgren kommit samtalande in i sågen, då vittnet hört GT säga, att sågen ej dugde till något annaträn att bränna upp, och hade de; efter en kort: stunds samspråk öfver detta ämne, åter afläpsnat sig! — När vittnet köm till sågen, togs den förut alltid vanliga eldbevakningen bort, Vittnet hade väl i början, möt eh liten ersättning, haft i uppdrag att efterse sågen om nätterna, men slutligen hade Gr. sagt, att någon nattvakt vid sågen ej vidåre behöfdes, hvarföre den äfven helt och hållet indrogs. Vittnet säger: vidare, att sprutan på en hr Franckes uppmaning blifvit nedflyttad till sågen, men vittnet anser;-att hon der blifvit förstörd derigenom att slangen gistnade -under det hon låg under trappan, och att Gr., då vittnet sökt göra hönom uppmärksam derpå,. svarat: det är detsamma med sprutan, ty hon duger ändå ej till något. 8: F rättaren Joh. Er. Jansson: att då vittnet om natten kom ned till sågen, var taket å densåmma redän nedbftnhet. På vittnets fråga till Grubb, om han ville att planksfäplarna undanskaffades, nekade han dertill, hvarför vittnet började bortbära sig tillhörig stör. En tid före branden hade Eriksson frågat vittnet, hvad sågen kunde vara värd, samt tillika yttrat, att det vore bäst om sågen nedbrunne. Att E. långt efter branden, vid ett tillfälle, då han reste från Stockhölm till Arboga, beklagat sig öfver att han hade ondt om pengar, samt bedt vittnet att få Jåna 5 rdr, sämt dervid yttrat: jag må väl förtjena så. mycket på ångsågsbrasan, Sång kan återbetala detta Jän. så (Forts)