nu kunde få tala vid sin fränka, tvingade han och polismannen priorinnan att visa dem vigen till det underjordiska fängelset, hvarest nunnan hade befunnit sig flera dagar. Då hon blifvit befriad, visade hon det stille, der hennes medfångar befunno sig, och sedan äfven de befriats lemnade alla 6 ögonblickligen klostret. En rittegång är nu öppnad emot priorinnan, en rättegång, under hvilken sannolikt pikanta detaljer skola komma i dagen. Ett rörande sjelfmord egde nyhgen rum invid den lilla staden Danby i Nordamerika. Förloppet dervid var följande: En landtman, vid namn Weilman, boende nira staden, hade en 16:årig vacker dotter vid namn Hanna, den yngsta af 5 döttrar och 4 söner. Flickan bade fattat en stark böjelse för en ung man vid namn Myres, bosatt i samma trakt, men hennes föräldrar motsatte sig densamma och behandlade henne med sådan stränghet, att hon vid flera tillfilllen lemnade deras hus och flyttade till sin syster, hos hvilken hon äfven nu på senare tiden bodde. Föräldrarne besökte henne och hotade att hemta henne hem med våld, ifall hon ej godvilligt följde med. Härtill svarade flickan: Moder, ni får mig aldrig lefvande härifrån. Dessa voro de sista ord, som taltes dem emellan, ty dottern blef trogen sitt löfte. Kort derefter sågs hon sittande vid ettfönster, som vette mot hennes tlskares hus, sysselsatt med att skrifva. Efter qviällsmaten tittade hon ofta på klockan och omkring 20 minuter efter 7 kastade hon en schal öfver sina axlar och lemnade hastigt huset genom hbakdörren till gården, som griinsade motjernvägsspåret. Inom mindre in 10 minuter kom tåget susande förbi med en hastighet af 25 engelska mil i timman, och förrän någon oro med anledning af hennes frånvaro hade uppstått påträffades hennes kropp, stympad till oigenkinlighet, på jernvägsbanken, endast ett stenkasts afstånd från huset; Hufvudet var skildt från kroppen, ena armen och ena foten krossade. — I flickans anteckningsbok hittades följande bref till hennes iilskare: Min egen, älskade Fred! — Midt emot ditt hus sitter jag, skrifvande detta bref till dig. För dig måste jag dö. Jag kan ej lemna dig, förrän i döden. Jag förmodar, att folk skall finna mig dåraktig, men jag kan ej hjelpa det. Jag skulle alltid känna mig olycklig. Alltså, älskade Fred, adjö; I döden, Din Hanna. I kanten af brefvet stod skrifvet med knapt urskiljbara bokstäfver: Må Gud vilsigna dig och bevara dig på den ritta stråten! Tänk ofta på miglt Em revötutiom har timat i Tuilerierna, dit representanter inbjudits att äta middag med kejsaren, iklädda vanliga svarta kläder och utan den annars brukliga hofuniformen. Emn tysk tenterförentåmdare, hvars förnamn var Peter, engagerade en sångare vid namn Hahn. Men denne gjorde ingen lycka; redan vid hans andra uppträdande var huset glest besatt, och vid det tredje kunde åhörarne ha behöft telegraf för att meddela sig med hvarandra. En spefogel till recensent yttrade då: Och nir hanen gol tredje gången, gick Petrus ut och grät bitterliga. En tjuf, som göker slingra sig undan. I parisertidcingen Gaulois läses: Häromdagen stod en bränvinskutting utanför ingången till ett hus vid Rivoligatan. En groflemmad man, som passerade, sneglade begärligt på tingesten, och väl inseende att den oförsigtige egaren i något ärende aflägsnat sig, tog han mod till sig och förvissade sig om att kärlet icke var tomt. Det befanns fullt, frestelsen blef för stor. Manrzen bemäktigade sig kuttingen och promenorade bort med densamma. Men en poliskonstapel hade på afstånd observerat vår hjeltes bedrift. -Han förföljde och hann upp honom. — Hvart skall ni bära den der? frågade han. — Hem till mig. — Hvarifrån har ni fått den? — Jag har hittat den på gatan. — Men den är ju märkt. — Hva? , — Ber ni icke: P. M. D. Det är egarens initialer. — Ja, de bokstäfverna har jag nog sett, men jag har trott dem betyda: Prenez-moti done (tag mig då). Derföre har jag också tagit kärlet: — Godt, jag gillar er tolkning och tager nu i min tur-er.