nu kunde få tala vid sin fränka, tvingade han
och polismannen priorinnan att visa dem vigen
till det underjordiska fängelset, hvarest nunnan
hade befunnit sig flera dagar. Då hon blifvit
befriad, visade hon det stille, der hennes med-
fångar befunno sig, och sedan äfven de befriats
lemnade alla 6 ögonblickligen klostret. En ritte-
gång är nu öppnad emot priorinnan, en rättegång,
under hvilken sannolikt pikanta detaljer skola
komma i dagen.
Ett rörande sjelfmord egde nyhgen
rum invid den lilla staden Danby i Nordame-
rika. Förloppet dervid var följande: En landt-
man, vid namn Weilman, boende nira staden,
hade en 16:årig vacker dotter vid namn Hanna,
den yngsta af 5 döttrar och 4 söner. Flickan
bade fattat en stark böjelse för en ung man vid
namn Myres, bosatt i samma trakt, men hennes
föräldrar motsatte sig densamma och behandlade
henne med sådan stränghet, att hon vid flera
tillfilllen lemnade deras hus och flyttade till sin
syster, hos hvilken hon äfven nu på senare ti-
den bodde. Föräldrarne besökte henne och ho-
tade att hemta henne hem med våld, ifall hon
ej godvilligt följde med. Härtill svarade flickan:
Moder, ni får mig aldrig lefvande härifrån.
Dessa voro de sista ord, som taltes dem emel-
lan, ty dottern blef trogen sitt löfte. Kort der-
efter sågs hon sittande vid ettfönster, som vette
mot hennes tlskares hus, sysselsatt med att skrif-
va. Efter qviällsmaten tittade hon ofta på kloc-
kan och omkring 20 minuter efter 7 kastade hon
en schal öfver sina axlar och lemnade hastigt
huset genom hbakdörren till gården, som griinsa-
de motjernvägsspåret. Inom mindre in 10 mi-
nuter kom tåget susande förbi med en hastighet
af 25 engelska mil i timman, och förrän någon
oro med anledning af hennes frånvaro hade upp-
stått påträffades hennes kropp, stympad till oi-
genkinlighet, på jernvägsbanken, endast ett sten-
kasts afstånd från huset; Hufvudet var skildt
från kroppen, ena armen och ena foten kros-
sade. — I flickans anteckningsbok hittades föl-
jande bref till hennes iilskare:
Min egen, älskade Fred! — Midt emot ditt
hus sitter jag, skrifvande detta bref till dig.
För dig måste jag dö. Jag kan ej lemna dig,
förrän i döden. Jag förmodar, att folk skall
finna mig dåraktig, men jag kan ej hjelpa det.
Jag skulle alltid känna mig olycklig. Alltså,
älskade Fred, adjö; I döden,
Din
Hanna.
I kanten af brefvet stod skrifvet med knapt
urskiljbara bokstäfver:
Må Gud vilsigna dig och bevara dig på den
ritta stråten! Tänk ofta på miglt
Em revötutiom har timat i Tuilerierna,
dit representanter inbjudits att äta middag med
kejsaren, iklädda vanliga svarta kläder och utan
den annars brukliga hofuniformen.
Emn tysk tenterförentåmdare, hvars
förnamn var Peter, engagerade en sångare vid
namn Hahn. Men denne gjorde ingen lycka;
redan vid hans andra uppträdande var huset glest
besatt, och vid det tredje kunde åhörarne ha be-
höft telegraf för att meddela sig med hvarandra.
En spefogel till recensent yttrade då: Och nir
hanen gol tredje gången, gick Petrus ut och grät
bitterliga.
En tjuf, som göker slingra sig
undan. I parisertidcingen Gaulois läses:
Häromdagen stod en bränvinskutting utanför
ingången till ett hus vid Rivoligatan. En
groflemmad man, som passerade, sneglade be-
gärligt på tingesten, och väl inseende att den
oförsigtige egaren i något ärende aflägsnat
sig, tog han mod till sig och förvissade sig
om att kärlet icke var tomt.
Det befanns fullt, frestelsen blef för stor.
Manrzen bemäktigade sig kuttingen och pro-
menorade bort med densamma.
Men en poliskonstapel hade på afstånd ob-
serverat vår hjeltes bedrift. -Han förföljde och
hann upp honom.
— Hvart skall ni bära den der? frågade
han.
— Hem till mig.
— Hvarifrån har ni fått den?
— Jag har hittat den på gatan.
— Men den är ju märkt.
— Hva? ,
— Ber ni icke: P. M. D. Det är egarens
initialer.
— Ja, de bokstäfverna har jag nog sett,
men jag har trott dem betyda: Prenez-moti
done (tag mig då). Derföre har jag också ta-
git kärlet:
— Godt, jag gillar er tolkning och tager
nu i min tur-er.