Hvarjehanda nyheter, Artighet mot artighet. En afvaktMjstarne i högsta domstoln stod för någon tid edan inför poliskammaren, tilltalad för någon förseelse mot den nya ordningsstadgan. Sedan olismästarn upplist rapporten, uppstod följande ialog: Polismästaren (barskt): Ni har måst kallas flere gånger, innan ni behagatiakttaga instillelse, för att svara rörande den mot er anhängiggjorda anmärkning, för förseelse mot den nya ordningsstadgan; en vaktmistare i högsta domstolen borde veta att iakttaga inställelse efter en första kallelse!... Jag skall emellertid rekommendera er hos vederbörande; var öfvertygad om det. Vaktmästaren (ödmjukt bugande): Jag får tacka hr polismästaren så mycket för det benägna löftet, men jag har det verkligen bra som det är; skutle det emellertid; mot förmodan, bli slimre, skall jag påminna om löftet. Teateramekdot. Vid en af hufvodstadens teatrar inkom en af skådespelarne till kassören och påminte om ett af den senare gifvet löfte om utdelning af innestående lön. Då kassören, som hade annat för händer, bad honom komma igen dagen derpå, blef emellertid skådespelaren litet vred och röt förgrymmad: Herrn har hvarken ord eller sfsked! — Jag önskade icke högre, än att kunna gifva er det senare, blef det lokoniska svaret. En skolgosse, som i julas besökte föräldrahemmet, samspråkade en dag med sin far (en affärsman), hvarvid denne frågade om ett och annat rörande undervisningen vid läroverket. — Få ni gymnasticera något? sporde han. — Ja visst, pappa. — Tycker du att det är roligt? — Ja, det, gör jag nog...För öfrigt är det så nyttigt. Afven du lärde dig ju gymnasticera, när du var bara? — Nej. — Jo; jag vet, jag, att du kan... — Hvad menar du? — Farbror Erik sade i går, när han talade om dig, att han aldrig sett någon så skicklig som du att göra kullerbyttor och hastigt komma på benen igen. En klosterhistoria. En belgisk tidning berättar följande, af en viss medeltidsdoft omgifna tilldragelse, som nyligen egt rum i ett kloster i närheten af Louvain i Belgien. Priorinnan i detta kloster hade låtit inspiärra 6 nunnor i underjordiska fingelsehålor eller riittare fuktiga, osunda källare, för det de, som tillhörde de första familjerna i trakten, hade nekat att förskaffa henne betydliga penningsummor på ett af henne beglrdt sätt. Den ena af dessa nunnor, hvilken satt ensam i en sådan killare, hvars lufthål vette ut åt trädgården, såg härigenom och anropade en träidgårdsarbetare, och det lyckades henne att öfvertala denne man att skaffa papper och. blyertspenna samt fortskaffa ett af enne skrifvet bref till en af hennes slägtingar. Då slägtingen hade erhållit brefvet, begaf han gig ögonblickligen till klostret och begärde att få tala vid den ifrågavarande nunnan. Det svarades, att han ej kunde få tala vid henne. Några timmar derefter återkom han dock, åtföljd af polistjenstemannen i orten. Då han ej heller