Hvarjehanda nyheter,
Artighet mot artighet. En afvakt-
Mjstarne i högsta domstoln stod för någon tid
edan inför poliskammaren, tilltalad för någon
förseelse mot den nya ordningsstadgan. Sedan
olismästarn upplist rapporten, uppstod följande
ialog:
Polismästaren (barskt): Ni har måst kallas
flere gånger, innan ni behagatiakttaga instillelse,
för att svara rörande den mot er anhängiggjorda
anmärkning, för förseelse mot den nya ordnings-
stadgan; en vaktmistare i högsta domstolen borde
veta att iakttaga inställelse efter en första kal-
lelse!... Jag skall emellertid rekommendera er
hos vederbörande; var öfvertygad om det.
Vaktmästaren (ödmjukt bugande): Jag får
tacka hr polismästaren så mycket för det benäg-
na löftet, men jag har det verkligen bra som
det är; skutle det emellertid; mot förmodan, bli
slimre, skall jag påminna om löftet.
Teateramekdot. Vid en af hufvod-
stadens teatrar inkom en af skådespelarne till
kassören och påminte om ett af den senare gif-
vet löfte om utdelning af innestående lön. Då
kassören, som hade annat för händer, bad honom
komma igen dagen derpå, blef emellertid skåde-
spelaren litet vred och röt förgrymmad: Herrn
har hvarken ord eller sfsked! — Jag önskade
icke högre, än att kunna gifva er det senare,
blef det lokoniska svaret.
En skolgosse, som i julas besökte för-
äldrahemmet, samspråkade en dag med sin
far (en affärsman), hvarvid denne frågade om
ett och annat rörande undervisningen vid läro-
verket.
— Få ni gymnasticera något? sporde han.
— Ja visst, pappa.
— Tycker du att det är roligt?
— Ja, det, gör jag nog...För öfrigt är det
så nyttigt. Afven du lärde dig ju gymnasti-
cera, när du var bara?
— Nej.
— Jo; jag vet, jag, att du kan...
— Hvad menar du?
— Farbror Erik sade i går, när han talade
om dig, att han aldrig sett någon så skicklig
som du att göra kullerbyttor och hastigt komma
på benen igen.
En klosterhistoria. En belgisk tid-
ning berättar följande, af en viss medeltidsdoft
omgifna tilldragelse, som nyligen egt rum i ett
kloster i närheten af Louvain i Belgien. Prio-
rinnan i detta kloster hade låtit inspiärra 6 nun-
nor i underjordiska fingelsehålor eller riittare
fuktiga, osunda källare, för det de, som tillhörde
de första familjerna i trakten, hade nekat att
förskaffa henne betydliga penningsummor på ett
af henne beglrdt sätt. Den ena af dessa nun-
nor, hvilken satt ensam i en sådan killare, hvars
lufthål vette ut åt trädgården, såg härigenom
och anropade en träidgårdsarbetare, och det lyc-
kades henne att öfvertala denne man att skaffa
papper och. blyertspenna samt fortskaffa ett af
enne skrifvet bref till en af hennes slägtingar.
Då slägtingen hade erhållit brefvet, begaf han
gig ögonblickligen till klostret och begärde att
få tala vid den ifrågavarande nunnan. Det sva-
rades, att han ej kunde få tala vid henne. Nå-
gra timmar derefter återkom han dock, åtföljd
af polistjenstemannen i orten. Då han ej heller