VESE LEVI UV Vv ST fr ONSBETV, IEEE TTSSFUE SIST
i den officiella verlden; deras drägt består i
en tunik af hvitt brokadsiden, väst af blått
siden, svarta skor med höga, hvita klackar,
till formen lika en vanlig träsko; vid venstra
sidan bära de en väska af siden, inne-
hållande näsduken och en platt flaska, hvil-
ken begagnas som snusdosa; två af am-
bassadörerne buro rund hatt, garnerad med
elsverk, prydd i midten med en knapp af
orall; en hel buske af påfågelsfjädrar ned-
föll på ryggen; tre af de andres mössor voro
prydda med en knapp af elfenben; och de
två yngre, som voro sekreterare, buro en
krapp äf kristall. De hade alla omkring hal-
sen en krage eller snarare halsband af pels-
verk. De tycktes ha ganska roligt, boun-
drade damernas elegans, följde dansen med
mycket iatresse, endast förundrande sig öfver
att damerna ville göra sig besväret att dansa.
Vid deras bosök i Jardin des plantes in-
träffade ett högst -pikant äfventyr: ambassa-
dörerne stannade med sin svit framför gal-
leriet der aporna förvaras; deras excellenser
syntes högst intresserade af att titta på apor-
nas språng; en af kineserno hade vändt ryg-
gen till en af burarne, så ett af djuren fat-
tade tagi Hans excellens? hårpiska som hängde
ned på sidenrocken. Apan drog i den, upp-
gifvande höga rop af glädje; alla åskådarne
af denna komiska scen kunde ej låta bli att
skratta, undantagen Himmelens Son som
gjorde förtviflade försök att befria sig ur sin
fiendes klor; fåfängt! man måste begagna
käppen för att förmå apan släppa excellen-
sens hårfläta.
Döden fortfar att göra sin skörd; i förra
veckan har ännu ett stort namn slocknat.
Grefve de BSeize har aflidit under en pil-
grimsfärd till deh eviga staden; han var
en son till den advokat som försvarade
Ludvig den sextonde. Detta namn näm-
nes aldrig utan att uppväcka i franska
bjertan minnet af en stor mans dygder; han
har lemnat menniskoslägtet en förebild af
själstorhet, oegennytta, och vältaltighet; det
var han som vågade säga till Ludvig den sex-
tondes domare: jag söker efter domare, men
fianer endast åklagare. När han blef pre-
senterad för den olycklige monarken sade denne:
Vet Ni att kommizsionen beslutat taga som
gisslan den advokats familj, som har nog mod
att försvara sin konung. — Jag vet det,
svarade M. de Seize; — jag fattar att advoka-
ten kan ega nog mod att försvara sin konung,
men en man, som äger hustru och barn, har
han rätt att blottställa de sina för en dylik
fåra ? — KE ders majestät, svarade advokater,
min hustru delar mina åsigter; alla betänk-
ligheter vika för en stor olycka. — Sådan
är tonen i de adliga kretsarne, der man al-
drig förlåter, att folkmakten låtit en konung
unsälla alla sina föregångares gräsliga syn-
er.
Apropos detta dödsfall berättar man följande
anekdoter:
En dag då presidenten de Seize skulle kom-
plimentera Luädvig den adertonde på årsdagen
af hans utropande till konung, kunde han fastän
känd för sin storå vältalighet, för rörelse
knapt utföra sitt tal.
Ni darrar, min herre, sade Ludvig den
sextondes broder; men ni darrade ej för tretti
år sedan inför domstolen!
Ludvig den adertoade, hvilken hade myc-
ken takt, skickade en dag till M. de Seize en
snusdosa med följande skrifvelse:
4Jag har hört med största nöje, min herre,
att ni beslutat begagna snus. För att upp-
muntra er dertill, skickar jag er en snusdosa,
den endå som kan passa för hr de Seize.
Louis.
Den åtföljande snusdosan var prydd med
Ludvig den sextonde3 porträtt, rikt infattadt
i diamanter. Nationen var den, som fick be-
tala artigheten.
Karnavalen och balerna göra att teatrarre
äro något öfvergifna, ingen Direktör villna upp-
föra något nytt. Detta oaktadt inbringar
hvarje afton Les fauxz menages,af M. Pail-
leron den lilla nätta summan af 6,500 frank.
Detta styckes framgång har gjort denne för-
fattares namn i hög grad populärt. I en för-
trolig krets af vänner skildrade hr de Paille-
ron huru han tillbragte aftonen vid första
uppförandet af Le dernier Quartier, som var
hans första pjes: Under det han promenerade
helt långsamt Boulevarderna framåt för att
begifva sig till Theatre Francais, tänkande
på huru publiken skulle emottaga hans pjes,
stannade han utanför Chevets bod. En liten
gotargosse stod med näsan tryckt mot ratan
och betraktade med begärliga blickar alla de
läckerheter, som der voro exponerade. OmM
jag gåfve en allmosa, tänkte författaren; om
jag kunde göra detta barn lyckligt! jag är
öfvertygad att detta skulle bringa mig lycke.
Knappast fänkt, för än hr de Pailleron var
öfvertygad om, att hans öde berodde på att
han kunde lyckas förnöja detta barn. Han
tog gosien vid handen. Kom iniboden med
mig sade han. Jag har ej gjort något ondt
Med att stå och se på alla dessa goda saker,
sade, barnet darrande af förskräckelse. —
Följ bara med mig — se dig nu omkring,
välj ut något som gör dig storglädje. Bar-
net betraktade honom; författaren upprepa-
de ånyo: Kan du ej välja något, min lilla
gosse, nog finnes något, som du kan tycka
om. — Gosasen såg sig omkring — han3 ögon
föllo på en tryfterad kalkon; bredvid stod en